Nyopererad.

Herregud!!!
(Min bästa väninnas man som bor i L.A. kallar oss för "the herregud possy"och han tycker förmodligen att vi använder det ordet lite väl ofta men det är ett bra ord och det är lite så jag vill uttrycka dom senaste 14 dagarna...)

Sjukhusvistelsen i sig var ett av "herreguden".

Jag checkade in på söndagen och fick sova sådär natten till måndagen då min granne snarkade högre än någon annan jag hört! Tanten mittemot skrek ut vid 04-tiden..-Tyyyyyst!!
Vi blev 5 st den natten. Alltså att ligga 5 personer som inte känner varann är svårt. Vi är alla i samma situation. Jag tänker sådana tankar och det hjälper...
På morgonen är det dags att descutanduscha igen, på med operationsrock och strumpor.

Jag är redo. Detta är bara att göra...cancern ska bort!

Att bli sövd har jag inga problem med men det var en lång operation och jag vet inte exakt hur många timmar det tog. Kanske 4-5 timmar...
Först tar dom bort en lymfkörtel som kallas portvakten, den skickas på analys sen tog dom 3 st till runt armhålan. Hade jag varit patient på karolinska från början så hade dom tagit "portvakten" redan i maj och då hade dom vetat hur det såg ut innan cellgifter. Men så gör man inte på Sahlgrenska Jag återkommer till biverkningarna av detta...
vidare så opereras tumören(tumörerna)och resterande av allt bröst bort och sist ska mina bröstmuskler lyftas och slitas upp för att implantatet(expandorn) ska placeras. Fan va dom kan!! Min Kirurg heter Amelia och hon är helt grym! Hon har tagit mina gamla ärr i beaktning och bara gjort ett pyttelitet stående ärr som inte kommer att synas i typ bikini. Det gjorde så jävla ont att vakna upp. Som en buss kört in i bröstkorgen, men efter dom visat mig hur jag såg ut... Jag var så rädd att jag skulle se ut som alla bilder jag googlat på. Framför allt med min stora tumör men att se att jag inte var stympad tog bort lite...

Jag fick stanna 5 dygn på Karolinska.

Varje dag fick jag en ny "rumskompis" som man ska lära känna lite grann och dag 3 kom en kvinna som hade dränkt in sig i parfym. Jag som är känslig mot detta sa att jag tyckte det var konstigt att hon gjort det med tanke på att ska ligga på sjukhus och inte var ensam. Efter det hatade hon mig och det blev obehagligt. Hon pratade med sig själv hela tiden och var besatt av cancer. Hon sprang runt och visade en bok om självläkning som om den vore bibeln. Den satt hon och läste efter det var släckt med sin lampa som lös mellan gardinen emellan oss. Hon såg så läskig ut i skenet av lampan och jag tyckte hon tittade på mig. Så jag var tvungen att be sjuksköterskan att flytta på mig efter hon somnat. Kunde inte sova bredvid henne. Jag kände att hon skulle strypa mig eller något när jag sov. Väl flyttad till behandlingsrummet mitt i natten log jag lite åt mig själv och undrade om det kanske var jag som var knäpp ändå...

Konstigheterna fortsatte varje kväll och det kändes nästan som jag var på ett mentalsjukhus till slut!

Kanske är det så att rädslan för sjukdomen i sig drar fram det knepiga i oss?

Nu ska jag operera mig.

Jag är här nu. På Karolinska Sjukhuset. I ett rum med 5 sängar.

Mittemot mig ligger det en väldigt gammal dam som är störtskön. Hon pratar heeela tiden med ett väsande ljud och säger om att hon vägrar att bli sövd. Bara lokalbedövning.
Bredvid mig ligger det en kvinna i min ålder och hon har snarkat oavbrutet sedan 16.00(nu är kl 18.04).
Längst bort bredvid snarkerskan ligger det en kvinna ifrån Iran och hon har haft 5 st på besök sedan jag kom 15.50...Dom pratar högljutt och på Persiska då givetvis.
Det är en tom säng kvar...undra vem mer som ska förgylla min söndagkväll:))

Vi ska alla opereras i morgon bitti.

Det känns superbra att vara här! Alla på Karolinska har varit fantastiska.
Jag fick som sagt göra en direkt rekonstruktion och det ska ske i morgon. Då är jag även fri från cancer förhoppningsvis. Det är ändå lite sorgligt att ligga här nu och veta att imorgon är det borta! Mitt bröst.
Det kommer dessutom inte vara klart i morgon utan man kommer att lägga in ett implantat som dels är silicon och koksalt. Detta kallas för expandermetoden och för att få detta så får man inte ha blivit strålad ännu. Jag kommer att få fylla på den under december månad och sen i januari strålas bröstväggen 25 ggr. 5 dagar i veckan under 5 veckor. Då kan nämligen huden dra ihop sig och "bröstet"kan se konstigt ut. 70% blir bra ungefär sa kirurgen. När huden läkt så opereras även det friska bröstet så att det blir symetriskt. Hoppas att det blir klart innan sommaren.

Nu fick snarkerskan besök av 2 stora killar. Lite dörrvakts look över dem. En har fullkomligt hällt på sig parfym innan han kom hit....! Jag som älskar starka dofter"#€%&! En sitter och knäpper med en penna. Usch, nu börjar jag bli lite lätt irriterad också.

Jag skriver mer i morgon. Godnatt...imorgon kommer dom 07.00 och hämtar mig.

Tänk på mig då.

Rätt till second opinion

Vera och jag sitter på tåget på väg till Stockholm och har precis ätit  den fantastiska frukost som SJ har att erbjuda...(hur kan det vara så svårt att få till det?)
Hon tycker att det ska bli kul att hälsa på våra vänner och min moster. Syftet med denna resan är att jag har fått en tid på Karolinska för en second opinion.

För några veckor sedan så satt jag på Kirurgkonferensen med bar överkropp och ca 8st experter och var så jävla ovärdigt utlämnad. Lämnad i experternas våld.
Jag frågade om igen om det var så att jag kunde få nya bröst i samband med operationen?
Kirurgen Rolf som är chefen satt med armarna i kors(ser ut som en bulldog i tecknad film)och svarade lite nasalt på alla mina frågor med.
-Det vore vaaaaansinne! Bara för dom gör så i huvudstaden så betyder inte det att det är bra.

Vansinne?? Är det vansinne för att jag inte vill vara stympad i 2-3 år?
Han säger att återfallsrisken finns och att det är svårt att undersöka sitt bröst om det är rekonstruerat.
Hmmm, kommer dom inte ha koll på mig då menar han? Eller vad menar han?

Jag tog saken i egna händer och ringde min plastikkirurg som är som min andra familj. Han sa att han jobbade med en kvinna som gör just rekonstruktion på Karolinska och ringde henne. Hon sa att jag kunde kräva en så kallad second opinion och det var min fulla rätt som patient. Varför sa inte Rolf detta??
Jag börjar undra om detta handlar pengar mer än sjukvård och livskvalitet. Grejen är den att Sahlgrenska åker ändå på räkningen och Karolinska äran.
Jag ringde även Roger som också är kirurg på Sahlgrenska och han hjälpte mig med remissen. När jag pratade med honom som förövrigt var väldigt sympatisk så sa han också att det just handlade om återfallsrisk och att det inte är lika lätt att upptäcka om Mr C är tillbaka...
Fast den dagen den sorgen känner jag. Sannorlikheten är inte speciellt stor dessutom. Inte när cellgifterna har visat så bra resultat. Dom kvinnorna som jag pratat med har det gått bra för så varför ska jag tro det värsta?

Nu är det så här att i mitt fall så har jag fått cytostaika först sen blir det operation och sist strålning.
Strålad hud är inte lika töjbar som frisk och det innebär att om det är möjligt att vid operationen lägga in ett implantat så hinner huden stretchas. Jag förstår att alla fall inte ser likadana ut men jag har pratat med kvinnor som fått detta gjort. Även med lite större tumörer så jag hoppas hoppas hoppas.

Det visade sig först att att min remiss inte kom fram så jag ringde till karolinska och pratade med en sköterska där som var fantastisk. Jag beskrev min situation och min rädsla för att bli av med mitt bröst och hon sa att det är det som vi gör här. Hon hjälpte mig med en tid och jag fick ringa till SU och få min remiss faxad till dem. Det går inte av sig själv direkt...

Om det nu är så att det INTE går som jag vill så tar jag det. Men man måste ha en ärlig chans att få förstå allt detta som är så svårt.
I morgon vet jag...
Will keep you posted.


Nedan är ett urklipp från vårdguiden...Tycker att det är bra att man vet om detta.

Vad gäller?

Om man har varit hos en läkare och fått ett sjukdomsbesked som innebär att man står inför svåra medicinska beslut kan man ha rätt att få en ny medicinsk bedömning av en annan läkare, en så kallad second opinion. Det innebär att man har möjlighet att bli undersökt av en annan läkare än den man först vände sig till. Syftet med att få en second opinion är att man ska vara säker på att man får den vård och behandling som passar bäst för en själv.
En second opinion har man rätt till om

• man har en livshotande eller särskilt allvarlig sjukdom eller skada och
• diagnosen eller den föreslagna behandlingen kan innebära särskilda risker eller få betydelse för den framtida livskvaliteten.

Till exempel kan man ha rätt till en second opinion om man har cancer eller någon sjukdom i nervsystemet. Man kan alltid fråga sin läkare om man har möjlighet att få en second opinion.

Hemlandstinget betalar

Det vanligaste är att man får träffa en läkare eller ett vårdteam på ett annat sjukhus än det man först besökte i det landsting där man bor. Om man har önskemål om att komma till någon särskild läkare eller klinik inom Sverige så är landstinget där man bor skyldigt att försöka ordna så att man får komma dit. Det egna landstinget har en skyldighet att bekosta en andra medicinsk bedömning, även om det innebär att man måste resa till ett annat landsting. Hemlandstinget ska även stå för resekostnaden.

Vart kan man vända sig?

Om man vill ansöka om att få en second opinion kan man fråga sin läkare eller någon annan representant för den mottagning där man fått sin första medicinska bedömning.
Man kan också ta kontakt med patientnämnden eller patientombudsmannen i det landsting där man bor för att få information om vilka rättigheter man har enligt lagstiftningen att få en second opinion, en andra läkarbedömning helt enkelt.

Är det viktigt att blogga om cancer?

En egen gata ju:)

Det är som med allt annat jag tar mig an i livet...jag tröttnar. Det är ett rätt tråkigt ämne det här med Cancer. Det finns så mycket annat i mitt liv och samtidigt så är det allt. På samma gång.

Så fick jag det där samtalet igår.
-Jag har också fått det du har. Men jag vill inte berätta det får någon. Tack för att du skriver! Det hjälper mig så mycket.

Detta är första gången någon har ringt och berättat om att dom fått denna skitsjukdom som tyvärr kommer att dyka upp fler gånger i min närhet. Jag har plötsligt erfarenhet om detta som jag har känt mig nybörjare på.

I början var jag livrädd och ville INTE få cellgifter utan tyckte att dom kunde ta bort båda brösten direkt! Sen när det hade gått 3 veckor efter första cellgiftsbehandlingen var det en annan känsla. Den första var jag sååå rädd för. Sen gjorde jag det i nio veckor sammanlagt. Jag är så glad att jag hade en bra grund fysik för det bryter ner kroppen. Det som har hållit tröttheten borta är träning. Det är det enda som hjälper och det är alldeles för många som inte prioriterar detta i sina liv. Börja nu!!
Efter det så ändrade dom min cytostatika plan till 12 veckor. Varje vecka skulle jag dit. Onsdagar var ångestladdade. Först så skulle jag få i mig 16 betapred allstå mycket Kortison och två olika allergi tabletter. Man blir svullen av dessa och min kropp kändes inte som min längre...
Två dagar av sju var bra. Så fortsatte det till läkarna sa att jag "bara" behövde 10 ggr. Lycka!
Håret växer på huvudet och peruken har jag i stort sett lagt ner. Mina barn vill att jag har den tillgänglig så ibland om vi går ut och äter eller gör något offentligt så åker den på. Men nu tycker jag att jag ser fin ut med det lilla hår som har kommit. Det är inte så lång som jag tror att det är, enligt mina döttrar men det är på rätt väg.

Nu är jag klar med detta och i onsdags kände jag mig friiii!!! Ingen mer cellgift.

Då kommer nästa fas...operationen. Jag skriver om det i ett eget inlägg då jag känner att det som jag har fått kämpa för är viktig information som inte alla vet om. Vilka rättigheter man faktiskt har men som är svåra att genomföra. Framför allt om man är sjuk.

Så jag fortsätter lite till med skrivandet.

Men nu är det vår sista kväll i Paris(jag och Olivia samt Malin och Fanny). Här skulle jag vilja bo!
Tänk att jag aldrig varit här förut? En sak som jag tycker har hänt med mig sedan jag fick detta besked är faktiskt att göra mer saker som berikar mitt liv. Synd att vänta på att livet ska hända på någotvis.

Så vackert och otroligt på natten!

Lås på kärleksbron.

Näst sista gången av cellgift!!!!!!!

I fredags var det dags för min konferens med kirurger och onkologer.

(Alla bröstcancerpatienter diskuteras före och efter behandling på en bröstkonferens med alla inblandade specialister. Behandlingen följer ett utarbetat vårdprogram. Vårdprogrammen bygger på aktuella forskningsresultat och inom vårdprogrammets ram kan patienten också erbjudas deltagande i en studie, som ett led i strävan till ökade förbättringar av behandlingsresultaten.
Om utredningen visat bröstcancer, är den vanligaste behandlingen kirurgi. Oftast innebär operationen att tumören med den närmast omgivande bröstvävnaden skärs bort men att bröstet sparas. Om tumörens storlek, läge eller antalet tumörer leder till att man måste ta bort hela bröstet, finns det ofta goda möjligheter till återskapande av bröstet med plastik-kirurgisk teknik, antingen vid samma eller ett senare tillfälle.
Vid de flesta bröstcanceroperationer tas också de närmaste lymfkörtlarna i armhålan ut samtidigt för att man skall analysera om bröstcancern spridit sig dit. Om inget i utredningen innan operationen tyder på att lymfkörtlarna i armhålan är inblandade i sjukdomen tar man i första hand bara bort de 1-3 första lymfkörtlar, som har förbindelse med bröstet, annars tar man upp till ett dussin.)

Det satt 8-10 personer i rummet och jag mitt emot dem. Tittade inte alla i ögonen för att jag kände mig som en "sak". Jag kom dessutom in med andan i halsen för jag hade skrivit 10.30 men det var 09.45 så dom hade ringt och undrade var jag var...jag skyller på cellgiftet (det är faktiskt en bieffekt att bli lite glömsk och förvirrad). Onkologen ber mig att ta av mig på överkroppen för att undersöka mig. Du kan själv räkna ut hur det är att sitta där och alla ska klämma och känna:(((
Under tiden så frågar jag jag lite försiktigt,-Hur många gånger är det kvar av cytostatika behandlingen? Jag såg, sa jag -Sist jag var hos sköterskan att det "bara" var 2ggr till men det borde vara 4? Kan det vara så att det är 2 kvar??
Hon svarade att jag har svarat så bra på behandlingen och och att tumören krympt ca 2,5 cm så ja.
Ja.
JAAAA!!!Herregud vad glad jag blev. Det gick inte att hålla ihop det. Det kändes som att bli räddad från en öde Ö. Skeppet såg mig.
Jag har inte riktigt fattat hur jävla tufft detta har varit därför jag är så bra på att bita ihop.
Bara 2 ggr till av att vakna på onsdag morgon(det är alltid på onsdagar) med ångest över att åka till Sahlgrenska. Först gå förbi det pipande ljudet som är utanför huvudentrén för att gå in till provtagningen och redan här brukar jag få ont i händerna...sedan stickas i fingret för blod och ibland i en ven. Sedan över till andra sidan och in på Jubileumskliniken och upp till avd 53 på 2.a våningen. Väl där så ska jag stickas igen och nu har i stort sett alla bra kärl slutat att fungera...I bland har jag 5 plåsterlappar när jag åker hem. Sen ska "rävgiftet" in. Detta är ju medicin på ett sätt MEN det tar kål på mig samtidigt. Det dödar...och hjälper mig. Inte konstigt att man känner sig helt knäpp.


Så talar ÖVERKIRURGEN, The Boss, chefen. Han är inte sympatisk för 5 öre. Inte det minsta lyhörd för mina önskemål men det är klart, han är ju experten här. Inte jag. Komplexfylld Gubbe tänker jag.  Han säger att vi ska operera i slutet av November. Jag tänker att det ska inte bli av dig i alla fall.

Jag ska berätta allt han sa i ett annat inlägg för att nu börjar jag min research runt detta och har redan fått andra svar men låt mig bara informera att en sak han sa var att ett nytt bröst kan jag räkna med om 2 år...

Jag är inte gnällig! Det är fanimej det sista jag har varit men jag tycker att jag får vara det lite nu mot slutet. Helgen som varit har jag haft ont i huvudet och i kroppen. Så jag tror att det är så här det känns när det börjar släppa...
Det ska bli så skönt att bli som "vanligt" igen. Då är det inte direkt bröstlös man vill vara i 2 år. Ett halvår hade jag kunnat förstå...
Inte kortison svullen. Kunna sova på nätterna(det går inte så bra nu). Sagt detta många gånger men vill förtydliga det igen. Givetvis är fokus på att bli frisk. Jag vill inget annat Men jag är ju också kvinna och mina bröst är inte bara utseende utan jag. Så det är lite sorgligt ändå.

Något som jag har funderat lite på nu så här mot "slutet"(av cellgifter) är att nu måste allt komma tillbaka nytt! Det är lite som att "kläckas" igen...just nu befinner jag mig i puppstadiet kanske. I alla fall så känner jag mig som så. Lite fjunig som en nyfödd bebis ungefär..Snart kommer jag ut ur den puppan(bubblan).

Ny, Vis, Frisk, Stark, Nytt hår. Nya tutor. Wiiiii!!!

I morse var jag på min NÄSTSISTA cellgiftsbehandling. Det var med väldigt lätta steg jag sprang förbi pipljudet utanför huvudentrén som brukar öka ångesten. Behövde "bara" leta efter ett fungerande kärl 2 ggr! Nu är det bara 1 vecka kvar.

Vad väntar på andra sidan...?

Jag satt i söndags På Farelli´s och väntade på att Cecilia skulle komma med sin bok "Är jag fortfarande vacker". Den sålde slut på bokmässan i helgen som var och det är fantastiskt kul tycker jag!

När hon väl kom in...lång och vacker och krullhårig och bara fin så satte vi oss vid ett av båsen och hon tog upp den...boken. Jag vågade inte öppna den först för jag visste ju att jag var så naken i den.
Blottad. Hon med. Och jättemånga fler kvinnor. Men ändå läskigt att se vad jag hade gett mig in på.

Så sa hon, -Jag önskar att jag kunde ta med dig till andra sidan!

Hon förstår att jag känner mig så AP-trött just nu och vet att jag måste igenom lite till innan det är över.
Jag öppnade boken och bläddrade direkt till sidan 144 där jag var med. Med ett andetag som stod still så tittade jag på mig...in i mina ögon på bilden där jag är naken, omålad, skallig och bilden är så... jättefin! Fan vad djupt detta med håret har varit...
Jag läser boken heeela kvällen och får en sån skön känsla av att ALLT som jag känt är i stort sett samma för oss alla som blivit drabbade av denna sjukdom.
Andra sidan säger hon och så tittar jag på henne och tänker(säger inget då vilket är konstigt för att vara mig) Vad är andra sidan? Där sitter hon som jag sökt upp för att jag inte hade någon som jag trodde förstod mig, som har varit cancerfri ett bra tag(Frisk blir man efter 5 år tror jag) och har gjort så oerhört mycket bra för Cancerforskning eller bara för allasomvillförstå, engagerat ett lopp, skrivit en bok etc...Detta är ju ändå 2 år senare...hon är ju fri...finns det en andra sida då? Hänger cancern kvar? Fast det är klart att det är ringarna på vattnet från 2 år...
Andra sidan måste betyda något annat...

På måndag så träffar jag en av mina favoritkollegor Joakim och han berättar om sin frus föredrag som hon höll förra veckan. Jag var inbjuden men jobbade. Kunde inte gå.
Hon har alltså tagit texten "Flickan som lekte med elden" och gjort om det till "Flickan som lekte med döden"
Jag blir jättenyfiken och vill vet mer samtidigt som jag känner mig lite besviken på att jag inte gick på hennes föreläsning. Hon är friskförklarad från blodcancer idag med hade inte många procent som talade för henne.
Han berättar lite kort om vad det handlar om och jag förstår precis. Han behövde inte säga så mer än det han lite fumligt ville få med.
Det är så här att hans fru är helt grym! Kurs1:a på juristlinjen, VD för ett av göteborgs viktigaste bolag och rankad som en av Göteborgs mäktigaste kvinnor. DUKTIG.
Jag ska träffa henne nästa vecka och ser så mycket fram emot mot detta!!

När man är duktig. Snabb. Skarp. Driftig. Listan kan vara huuuurlång som helst så har man ofta en uppfattning om dom där andra...dom som är lite långsamma inte lika snabba, driftiga etc...nästan så man kan bli lite irriterad...

Nu kommer själva poängen...flickan som lekte med elden...var bränns det mest??
Är det det som livet går ut på? Att vara duktig...eller har den där lite mer långsamma, eftertänksamma faktiskt nyckeln till lycka?
Jag vet bara att just nu är jag trött...på cellnivå...inte så konstigt kanske med bara 4 veckor kvar av eländet cytostatika! Men fan vad jag har burit fanan högt! Ingen kan säga annat än att jag har gjort allt jag kan för att kunna leva så "normalt" som möjligt. Jag lägger ner den nu...
Längtar till att vara tyst. Litelångsam.

Utanperuk.

Men det är nog ändå så att vi duktiga behöver  få en knäpp på näsan ibland och bara börjar bli mer medvetna om vad som gör oss lyckliga i hjärtat!

Den här eller andra sidan så är jag glad att jag har dig med med mig!!!

Inte attraktiv längre!?

Jag är ledsen…as in sad.

Det är ett maraton lopp detta…och jag har sprungit någonstans mellan 4 km och 1 mil kanske. En bit kvar kvar alltså. Jag ser det som ett lopp...

Ska man ladda för ett maraton så kanske man inte ska ta slut första milen...

Detta gick upp för mig häromdagen och sedan dess har jag varit väldigt låg. 

Det är väldigt lätt att bli entusiasmerad av alla  underbara vänner som vill peppa mig. 

Får ofta den här- Hur långt är det kvar på cellgifterna? JA!! bara 6 veckor kvar!! Och jag har liksom känt så med..

Det som nyss gått upp för mig med är just det, cellgifterna är bara början...resten är kvar.

Mitt logiska tänkande säger att jag är bra! Det ger mig en klapp på axeln och säger att det är snart över. Med tanke på att min sjukdom ”Cancer” som jag förövrigt är jävligt TRÖTT på(ordet och allt som det innebär) har en 100% dödlighet med sig så måste jag gå på cellgifter, operera mig och strålas för att överleva. Sen ska jag äta ett piller varje dag i 5 år som kommer att föra med sig klimakteriet..etc...
Fokus är givetvis att bli frisk!!

Känslomässiga tänkandet…just nu är inte det…det som är rädd för den(cancern alltså, vilket är konstigt kanske). 

Utan jag är ledsen som fan för att jag inte är attraktiv längre. 

Jag känner mig som - Där kommer hon med peruken, hon som har/fick cancer!

Dessutom snart, väldigt snart är jag dessutom stympad! 

Attraktion är inte bara hur någon upplever en på utsidan, utan lika mycket hur det är på insidan.

Så du kan säga att jag är fin etc. men Försök att tänka hur det känns varje dag med detta...

Det som jag tycker är ändå jobbigare för fåfängan är att jag kommer ha det friska bröstet kvar…tills själva plastikirurgin händer.  NÄR är det?? Det kan dom inte svara på…kan ta ett år. &%€#")(/&MOOORRRR!!!

Man blir fan schizophren! Jag vill INTE MER!!!

I morse på väg till Sahlgrenska för omgång 5 av 12 cytostatika så ringde jag till min bästa manliga vän! Min killkompis säger man väl...

Jag tänkte bara dela med mig av vår konversation och ha med dig att han är bra på att överdriva lite;)

Men har är världens bästa!!

Jag, - Hej, vad gör du?

Han, -Jag är i Norge. Hur är det med dig? Vad gör du?

Jag,-( Lipar)Jag är sååå ledsen och känslig idag och igår OCH i förrigår!!! För att jag känner mig så jävla oattraktiv! Ledsen! Trött på all jävla cancer.

Han,-Men du, Du är den som jag känt längst(ca 25 år)och av ALLA som jag känner har du den farligaste sjukdomen och är den som hanterar det bäst!

-Du har dessutom sett till att du har världen bästa relation med din föredettaman som dom flesta inte skulle kämpa för!

-Barnen mår bra och tänker knappt på detta!

-Du har ett chefsjobb som du gör bra och med mycket ansvar på dina axlar.

-Vidare så har och får du ALLTID som vill!

-Viket jobb du vill, vilken man du bestämt dig för(han har ju inte alltid rätt som sagt)

Men, han har en poäng...jag har alltid fått som jag vill i stort sett(eller det som jag har tagit mig an) och nu...här nu...sitter jag i en situation som jag INTE kan påverka.

Jag sitter i knät på sjukvården och kan inte bestämma själv. Inte påverka min tumörs minskande etc...

Detta är hur frustrerande som helst.

Men han vill ju gärna säga att snart är det bra...

Men för att han ska förstå min vardag så jag tar ett exempel från gårdagens Frans & Brynfärgning(mina har blivit glesa och få av giftet)för honom...så han ska förstå...fast detta är ju för tjejigt...men ändå.

Jag ligger ner på britsen och får ju förklara att jag har peruk. Annars ska dom hålla på och dra bak allt hår i en pappmössa eller handduk.

Flärpen som sitter bak i nacken av peruken löser ut och min peruk blir stor och bred. När behandlingen är över ska jag betala och jag känner att den inte sitter helt bra men går ändå fram och betalar. Där är det full med folk och det står minst 5 st i kassan. Går in på toaletten för att kolla hur jag ser ut..

Den sitter alltså först och främst snett och sen lååångt bak så "hårfästet" börjar mitt på huvudet och jag har fått väldigt kort lugg.

Han börjar skratta! Det hade jag kanske också gjort för ett par veckor sedan men nu känns det bara ovärdigt. Kanske känns som ytligt men det är så här jag känner...

Det måste vara ok att få bryta ihop. Vara i det. Det går nog över snart. Och JA jag vill vara och känna mig vacker.

Kram från mig.

Perspektiv.

Det blir typ ett inlägg i veckan:)
Mer hinner jag inte med pekfingervalsen...och att jag vill vara busy ju...
Så om jag börjar med förra onsdagen 3/9;
08.00 frukostmöte med Avenyföreningens medlemmar. Anna , Cecilia och jag fick chansen att nå ut till fler som kan tänka sig att gå, jogga, springa den 20 september för att sedan kasta mig i bilen till Sahlgrenska för provtagning 09.00 och nya "gifter" 10.00. Carina kom med muffins och cappucino och höll mig sällskap! Det gör att en sådan jobbigt laddad stund kan bli en mysig stund i stället. Tack för stödet! Nu är det "bara" 8 ggr/veckor KVAR!!!

Från att ha känt mig så låg ifrån förra helgen så börjar det vända känns det som. Det vänder fort i min värld:) Håret har börjat växa också och det är en STOR anledning till att det känns lättare. Det är typ 1-5mm mjukt ljust fjun(som en nykläckt kycklingunge) och kanske inte så mycket att skryta med men ändå.

Eftermiddagen gick åt till jobb och en fotoshoot

till tidningen fcancerandrun och sen packa för att åka till Palma!



Jag, Marie, Pernilla, Ingela och Titti träffas på Säve 19.30. Det lustiga är att jag har ända sedan jag fick barn varit lite flygrädd och för första gången på 14 år kände jag inte minsta oro. Är det för att jag är i min situation tro? Eller för att jag just nu inte blir speciellt stressad över småsaker kanske..


      Tror att det handlar om perspektiv.

 

 Vi landar sent på onsdag och åker direkt till lägenheten som ligger sååå
 bra! Nära till hamnen, bra restauranger och en yogastudio som heter Earth Yoga.

Annat perspektiv.

Utsikt från tak terrassen.

 Marie som har "bott"in sig i Palma är en helt fantastisk värdinna och har koll på det mesta tar med oss till Costa del Calma första dagen. Jag älskade det stället!!! Det är som sagt INTE lätt att ta av sig peruken i min värld och jag var lite stressad över hur det skulle vara. Här var det inte så mycket folk och jag kände aldrig att någon "tittade" på mig med den där blicken. Den som får mig att känna mig utanför...att jag tillhör dom sjuka...

Den lugna kusten...

 På kvällen går vi ut och dricker massor av Cava! Har nog inte skrattat mig till träningsvärk innan men så kul hade vi...heeela helgen. Det var inte Cavan utan bara supersköna väninnor!..och lite känslan av sätta cancern på pause. On hold. Tillsjagkommerhem.

Ett glas för mycket säkert. På Patron Lunares

 Nästa morgon(nu får du hela helgen...kanske blir lite långt) hoppar vi upp jag och Mary och går på en sååå bra yogaklass!!! Det första jag lägger märke till är att yogaläraren Sandra(som dessutom är svensk) har PERUK. Tusen tankar går igenom mitt huvud givetvis. Är hon som mig? eller vad kan hon ha för cancer? Jag ser att hon ser mig med. Jag har lämnat perukerna hemma(eller nä utan en i handväskan...töntig jag är) och har en bandana bara...
Efter klassen så kommer hon fram och pratar med oss och jag berättar att jag också har peruk men att jag inte orkar alltid när det är varmt och det är då hon berättar att hon har en hårsjukdom som heter Alopcia areata , eller fläckvis håravfall,  som är en autoimmun sjukdom där kroppens immunsystem låter alla hårsäckar gå in i vilostadiet varvid håret faller av. Hmmm här står jag och berättar hur jobbigt jag har det med peruk och hon måste leva med detta i resten av sitt liv!! Perspektiv är nog det enda vi behöver i alla situationer. Plötsligt kände jag att min situation var lättare än hennes på någotvis.

Vi åkte till Bendinat och badade den här dagen...så fint och en grymt mysig restaurang på hotellet där man kan få en caspaccio och kallt gott vitt vin till lunch...

Bendinat Pillan simmar..

På kvällen gick vi till Tast. Cool Tapas restaurang som inte ens hade en skylt utanför. Men Marie visste ju...

Love.

love.love.

Sista dagen på beachen tillbringade vi på illetas beach.

MY GOD!!!
Här ligger det väldigt mycket svenskar. Marie sa direkt att hon undrade varför vi åkte hit. Men det var lördag och säkert svårt att få plats någonstans i och med att alla är lite lediga. Nu ska jag skriva något som jag inte borde kanske...men detta var nog det värsta jag kunde utsätta mig för.,
Överallt ligger det folk med ALLT dyrt som man kan ha på sig på en badstrand. Louis Vuitton badväska, YSL solglasögon, Rolex, Rangerover på parkeringen...missförstå mig rätt nu. Jag älskar min Rolexklocka, hade gärna haft en Rangerover etc. men CANCER passar inte in!!! Folk vet inte var dom ska titta när jag kommer för att att bada. Jag och Marie dyker i och hon säger att jag inte ska bry mig om det. Fan säger jag bara...jag önskar inte ens min värsta fiende(harnogingenmenändå) att känna som jag gjorde där...guppandes i havet med en känsla av att Alla tittade. På hon som har CANCER.
Det kanske ligger mest hos mig men det var hemskt att bada där. Jag som ÄLSKAR att bada! Att doppa huvudet under vattenytan är något som jag gör redan i April...i Sverige...15 grader. Men nu ville jag bara göra det om det var nödvändigt. 34 grader den dagen...'

MEN...någonting hände ändå här. Jag utsatte mig återigen för något och fick Perspektiv. Jag tror att om en månad...när det bara är liiite mer hår på skalpen. Då bäddar jag nog ner Törnrosa faktiskt.

Vad är definitionen på stark?

Jag har fått höra detta hela mitt liv, att jag är stark. Nu mer än någonsin...

14x30 sec Häng varvat med...

14x3 powersnatch....Tack Monika.

Vad är stark? Hur är man? Pratar man fysiskt eller psykiskt?

Fysiskt så är jag väl stark(beror på vem jag jämför mig med) och psykiskt så skulle jag vilja kalla mig det också. Vet inte om jag skulle klara en extrem situation som typ tortyr om jag var hemlig spion men...stark.
Jag har alltid haft mycket energi och jag gillar den. Min energi alltså. Vidare så jag är en obotlig optimist som tycker om att vara busy!!!
Det är inte ofta jag hamnar på soffan och tittar på tv t.ex.

Så varför vill jag ta upp detta? Jo därför att just nu så får jag så enormt mycket feedback på mitt sätt att hantera min situation i cancerbranchen. Det är inte så att jag inte blir jätteglad över allt detta stöd MEN är det verkligen sååå fantastiskt det jag gör? Jag är ju som vanligt...eller är det just det. Att jag kan leva som vanligt?

Blir man förändrad av cancer? Lite mer medveten om att det som är verkligen är viktigt?
-Har du funderat på att måla "Carpe Diem" på en vägg ännu? var en kommentar som jag fick i veckan. Tyckte att det var roligt sagt! Jag anser mig vara rätt bra på att vara i "nuet"men har inte blivit frälst av detta!
Faktum är att jag är skittrött på att ha cancer!!! Jävligt trött på att vara flintis dessutom.
I stället för att tacka ja till allt som brukar hända på helgerna i mitt sociala liv så valde jag och Vera(Olivia valde att vara busy) att bara vara hemma. Mysa. Tända ljus och kolla på film. Jag älskar att vara med mina barn.

MEN efter en superbusy vecka med;
-Jobb. Jag jobbar som restaurangchef på Joe Farelli´s. Älskar mitt jobb.
-Cellgifter. 2:a veckan av det nya jag får. Ska få det i 10 veckor till. Läkaren sa att håret förmodligen kommer att växa tillbaka nu när jag får detta:)
 -Träning. Vi har även startat en löpgrupp för alla som vill ha hjälp att komma igång inför loppet den 20 september!
-Intervju av SATS tidningen där dom har ett samarbete med rosa bandet(så nu vet snart hela Sverige om cancern)
-Cecilia har tagit med mig i sin bok "Är jag fortfarande vacker?" Flintis på en bild, Törnrosa på en annan. Kommer ut under bokmässan BTW.
-Med mera...
Allt detta ger ju en egoboost givetvis! Och det är lätt att "gömma" sig bakom att vara fullbokad...så när jag nu valde att vara hemma så gav jag också utrymme för att låta tankarna om livet just nu ta plats. Det är klart att dom måste få göra det och jag vet att det inte går att fly. Men faktum är att jag trivs med att bara vara jag. Inte analysera för mycket men resultatet av att inte vara busy har lett till att jag varit. Ledsen.Tröttpåcancer. Känslig. Otålig. Inte stark.

I dag är en ny dag och jag ska gå på Hockey! Träningsmatch mellan Lugano och Frölunda.
KUUUUL!
...Och jag ska dricka vin och låtsas som allt är som vanligt:)

I dag ska jag springa Midnattsloppet!

Veckan började ju med en liten "detour" men har definitivt vänt och blivit bättre!

Undrar om det handlar om attraktionslagen ibland...Det man ger får man tillbaka på någotvis.
Jag var aldrig rädd för att vara offentlig med den här cancern men det har varit jobbigt att möta folk ändå. Varför jag vill skriva några rader om detta är just för kanske är du en som inte vill dela med dig. Det kan vara om vadsomhelst, måste inte vara cancer. Min upplevelse är givetvis min och jag kan inte säga att en annans blir densamma MEN det stöd, den kärleken och energin som kommer min väg p.g.a. Er. Dig gör mig så lycklig! Jag hade aldrig anat att det var så här om jag inte vågat vara öppen. Så,
T A C K T A C K T A C K T A C K T A C K T A C K T A C K T A C K.

I tisdags morse vaknade jag upp på Sahlgrenska. Allt hade gått bra och jag fick åka hem.
T A C K Lalle för att du kom och hälsade på, tänkte på att jag ville ha en smoothie(och bulle;) och körde mig hem.
Senare på eftermiddagen fick jag ett sms av en fin vän. Hon skrev att hon hade en "grej" till mig och jag blev givetvis supernyfiken! Så i ösregnet åkte Vera och jag hem till henne i Örgryte. Hon kom ut i regnkläder och med en NK påse i handen...

Så lyxigt!

Vilken superlyxig present! En duscholja från Chanel och två(2?) av höstens lack!
T A C K Maria. Det var överraskning som överraskade!!!

Onsdag morgon var det dags för Sahlgrenska(där jag är stammis) igen. Det är cytostatika dags! jag vet om att när jag går in på provtagningen att jag förmodligen inte har fått upp mitt blodvärde men hoppas det ser ok ut. Vill ju gärna köra på med detta så jag blir klar någon gång. Malin är med mig den här gången. Det är så skönt att ha med sig någon under dessa behandlingar. Att bara sitta och prata lite skit gör att den här stunden blir lättare!
T A C K Malin, du är en pärla!
 Okej så Rebecca(min sköterska som är heeeelt underbar) är tillbaka från semester och jag är glad att det är hon igen. Dessutom är det nya cellgifter som jag ska få VARJE vecka i 12 veckor(om allt går som planerat). Hon förklarar att jag har 97 i Hb och att allt under 100 inte är ok och att hon måste ta detta med en läkare...kanske jag måste få blod säger hon.Hon kommer tillbaka och säger att i och med att det INTE var cellgifterna som fick mig till detta dåliga blodvärdet så beslutar dem att jag får cytostatika idag.
T A C K Rebecca.
Det här NYA är mycket snällare mot mig. Håret kommer att t.ex. börja växa igen:) Vad den gör är att den "jobbar" varje vecka i stället för var tredje.
Cellgift funkar så här, det går in och dödar cellen när den delar sig. Så jag som har en långsamväxande(alltså celldelningen)tumör får nu en medicin som kommer att bli effektivare mot cancern och snällare mot MIG. Plötsligt så känns det som jag fått något bra mitt i allt!

Ser det lite blått ut eller?

Vidare så beslutar vi att jag ska få blod ändå...därför att det tar ändå några veckor(typ 3) att "komma tillbaka"ifrån den blodförlust som jag fick. Jag har 0+. Om man har 0+ så kan man bara få blod från 0+. Fast alla kan få från 0+...måste vara väldigt bra blod jag har.

Det skulle ta ca 2 timmar att se om mitt blod fungerade med det nya samt att det skulle bli varmt etc. Så jag fick åka iväg och äta lunch. Det gör jag med Monika Björn. Vi sitter och pratar och jag berättar om blodet. Hon börjar berätta om bloddoping. Bloddopning är nog den vanligaste formen av dopning inom alla idrotter. Orsakerna till detta är många men huvudorsakerna är att det är lätt att genomföra, det ger en stor prestationsförbättring och det är väldigt svårt att upptäcka. Hmmm...tänker jag. Kanske ska springa midnattsloppet ändå säger jag. Där är hon underbar och säger hon springer med mig! Det får ta 120 min om det ska vara så. Hon fattar direkt att detta loppet inte handlar om tid just nu. Utan att få göra det. Att få sparka den där jävla cancern i röven och säga att jag gör det ändå. Ingen tid. Ingen tävling.
T A C K Monika för att du får för dig att springa 10 km mittinattenmedmig.

Dagens outfit;)

Inlagd på Sahlgrenska:(

Det är som sagt inte alltid solsken i cancerbranchen...

Lite synd om mig.

Här ligger jag nu i min Louis Vuitton/Västragötalands vita rock, nyduschad i Descutan och supersexiganättrosor. I P E R U K. Räcker att jag ser ynklig ut som det är...
Jag ligger inte här för att jag har cancer men hade jag inte haft det så hade detta inte hänt. Inte just nu alla fall.

Jag hade kunnat vara med på Särös Kungliga Triathlon i fredags Vi(jag och Cecilia)hade t.o.m en riktig Ironman mästare(fast han bytte ut oss haha) i vårt lag. I söndags kunde jag varit med på Color Me Rad och sprungit. Nu skulle jag kunna ta en kvällsrunda. Kommer förmodligen inte att kunna springa Midnattsloppet på lördag&%€#!!!

Jag försöker att vara i nuet men liiiite sur är jag ändå. Eller var det meningen att jag skulle ta det lugnt. Kanske det var just det...som var meningen....(skelöga)

Utan att gå in för mycket i detalj så vill jag ändå skriva att jag har under mina 3 senaste cytostatika behandlingar haft mellan 133 och 127 i Hb och idag 91. Blodvärde alltså.  Låt mig bara säga att under 100 är blodbrist men väldigt individuellt.
 Så vad har hänt?
Jo, jag har en tumör som är hormonkänslig och i och med detta så vill läkarna att om man har en hormonspiral, ta ut den. Det köper jag. Lustigt nog så är det jag som har påmint och frågat om detta tills för 4 veckor sedan när en av läkarna sa att jag skulle göra det. Gynekologen som jag träffade kunde inte först förstå varför detta rekommenderas då det inte finns något Östrogen i den. Det finns inte ens studier på att det finns ett samband. Men jag ville inte chansa så klart. Det är tydligen vanligt att man blöder lite efteråt och jag tänkte väl inte mer på det. Trött har jag varit men det trodde jag berodde på cellgifterna...
Sedan i Torsdags har jag varit fram och tillbaka på akuten och fått medicin som ska hjälpa mot detta(vill liksom inte berätta allt) Lördag till Söndag gick bra. Kunde vara med mina underbara vänner i Båstad. På söndag kväll hjälpte inte medicinen längre och efter att ha rådfrågat med sjukvårdsupplysningen så bestämde jag mig för att åka in idag. Inlagd för en skrapning...hmm.

Nu är klockan 20.00 ca. Jag vet inte när jag får opereras. Inom 24 timmar sa hon för en stund sedan. SEEEEEGGTTT.

Har kollat på Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann. Högt! Hon som ligger brevid mår inte så bra. Stackars henne känner jag samtidigt som jag vill att hon ska däcka. Hungrig som en varg. Dropp är det enda man får här tydligen. Får se det som fasta. Det har jag ändå aldrig karaktär att göra så...

Man måste få gnälla lite. Sällan jag drar cancerkortet. Fast det har väl bara börjat.
Nä jag SKA springa midnattsloppet på lördag. Även om jag får gå i mål. Milen innan det viktiga loppet!
Fightcancerandrun

Vilken bra vecka!!!

Om du nu är en som läser bloggar så har jag förstått(av min Olivia 14 år)att man minsann gör fleeera inlägg per dag. Jag kan inte skriva om jag inte har något att säga...riktigt. Att bara dela med mig av min vardag känns så "bloggigt". Samtidig som det finns så mycket att dela...hm..och att det känns som att det finns lite förväntan på att dela nu när jag börjat:)
Så om jag får summera min vecka helt enkelt ;

Efter att ha skrivit att man kan få lite "pluspoäng" om man frågar mig om att hänga med att träna så har jag fått många som vill detta!! Tack och fortsätt gärna!! Det är det enda som hjälper mot Fatigue(fancy name for deadly tired) Herrejävlar va trött jag blev den här sista omgången av cellgift:(. Så trött att det känns som att det inte går mer...så fick jag en fråga om jag ville vara med på en SUP Yoga? Det är alltså yoga på en surfbräda typ. Jag tackade givetvis JA! Hur kul som helst tänkte jag.
Väl där så träffar jag Maria Cerboni som tagit med mig på detta. En liten tjej på utsidan med superpowers på insidan!
Det var lite konstigt att göra detta för jag(alltså FATIGUE) var inte riktigt med...på vad jag skulle göra eller vad jag tackat jag till. Men ville köra och bara få den här tiden att vara utfylld med bra saker.
Maria går igenom tekniken och vi hoppar på och börjar paddla. det är sååå svårt att stå upp. Trodde aldrig att det skulle vara det. Yoga kan jag ju och bra balans tycker jag att jag har men detta va ju läskigt! Vattnet nere i hamnen(vid Storan) är GIFTIGT och allt jag tänker är att jag inte får att ramla i. Fast jag hade både peruk och en löparmössa...ifall.
Vi paddlar ut och det är jag måste sitta på knäna. Benen bara skaka och jag kände inte att jag var nära att se så cool och avslappnad ut som Maria. Vi är 4 st plus henne. Efter en stunds paddling så ska vi yoga. Det är fortfarande sååå svårt att stå upp. Hon kör på med olika positioner som är rätt"basic" men så svårt att utföra på brädan. Till slut är det dags för avslappning och det är liggande på rygg. Där guidar hon oss till att känna rytmen av havet. Meditativt. Härligt.
Efter det så säger hon att vi alla kan paddla tillbaka. I vår egen takt. Hur vi vill(stå sitta) men att vara tysta. Inte prata med varann...det var så fräckt att paddla iväg själv. Avslappnad. Lugn. Stående på brädan..utan att vara rädd.
Jag tyckte att det var en så speciell upplevelse som man kan ta med sig i livet. Är man spänd och rädd så blir resultatet därefter. Lugn och stilla på insidan så blir det lättare.

Men det är klart att jag är rädd. Cancer leker man inte med. Men det är lite lättare om ändå försöker vara. Avslappnad. Lugn. Som på brädan. Resan är ju ändå där.

Det blev lite mer rolig träning som löpning och crossfit. Löpning vill jag lägga extra mycket fokus på nu inför LOPPET som det snart bara är 5 veckor kvar till 20 September kan alla vara med och kämpa mot cancer.

Avslutningsvis fick jag ÄNTLIGEN ett(faktiskt två)band till WOW. Fan va cool hon är Robyn!!!

Och jag gick dit som brunett!!

And Yesblondeshavemorfun!!

Handbok i hur man bemöter mig som fått cancer.

Jag har som sagt fått CANCER...det är inte något besked som på något vis är lätt. Det var inte många veckor sedan jag var precis som vanligt och definitivt INTE tänkte på cancer. Hela tiden.
Rädslan att få det samt att vara den som har det i samma mening är knepig att förklara, men det är jag lite grann. Jag har inte kommit så långt ännu och kan inte så mycket men jag känner...så mycket mer än vanligt. Ledsen, glad, hysterisk a jag vet inte men VÄLDIGT nära alla mina känslor.

Det innebär även dina.

Jag förstår att det är svårt att veta hur, vad man ska säga. Det finns inget svar på det. Alla är vi olika.
Tänk om det kunde vara ok att vara olika? Det är så jag känner just nu. I fredags så kände jag att jag läääängtade efter Cecilia som jag knappt känner men hon är den enda som jag jag känner tillhörighet med. Hur är detta möjligt att jag plötsligt vill vara med någon som knappt känner MIG? Hon är helt grym och haft cancer då givetvis men är frisk idag.
Innan jag staplar upp handboken så vill jag göra en liknelse...som jag hoppas kommer ut rätt nu...
För ett par dagar sedan lyssnade jag på Timbuktu på sommar i P1, han pratade om sin uppväxt som mulatt(får man ens säga det?) Hälften vit, hälften svart. Att inte veta vart man tillhör. Hans resa kändes så verklig för mig därför att jag faktiskt förstår. Förstår först nu hur det är att inte tillhöra...Tillhör jag cancermänniskor eller dom friska? Jag känner mig frisk men blir bemött som sjuk. Är sjuk men känner mig frisk...(hur gör man skelöga i text?.

Hur vill jag då bli bemött? Jo, först och främst så vill jag att du ska vara ärlig. Säg gärna att du inte vet vad du ska säga om det känns svårt, men OM du vet så måste du säga det! Det är så svårt att möta någon som jag vet, vet. Allt blir tillgjort och jag blir bara ledsen. En blinkning eller tummen upp funkar med.

Humor! Prata gärna om min peruk och säg något om att du vet att jag har den på. Jag kallar den Törnrosa. Ska hitta fler nu som oxå ska få fina prinsessnamn.

Om du är nära vän med mig så förväntar jag mig ingenting. Det räcker med ett hjärta på ett sms då och då. Det som gör mig ledsen är ursäkter att du inte hinner med etc. Valet att vara engagerad i min cancerresa är ditt. Jag är lycklig att jag har så många fantastiska vänner, Blir rörd till tårar för allt stöd.

Ett exempel på ett möte som gjorde min kväll i lördags var en tjej som jag inte känner med vet om. Hon satt på ett bord bredvid på restaurangen, reste sig och gick fram till mig och sa tyst att hon läser min blogg och hon var glad att jag delade med mig! Inget mer. Så lätt. Så kort. :))) Modigt!

Du får gärna ringa!!! Du stör inte. Om jag känner att jag inte orkar prata just då så svarar jag bara inte helt enkelt. Sen ringer jag upp när det finns tid. Ibland blir det många timmar i telefonen och då blir mina barn trötta på mig.

Vidare så är det bara så att det måste pratas om först. Det går inte att hoppa över det men när det
är klart så vill jag gärna höra om dig och bara vara som vanligt.

Sen kan man samla riktigt många pluspoäng och fråga om jag vill träna!!!

Här kör vi handstående drillar varvat med marklyft.

Straddlepress, tuck, örnenben, split spagat i handstående, ja Monika Björn du är underbar!

Träning!

07.00 hoppade jag upp och gjorde min smoothie (den gröna), drack kaffe och tog kortison. Inte illamående pillret för det var inte hemma och tänkte att det går nog bra utan. Duschade och försökte bli av med "lukten"genom att skrubba mig. tog på mig träningskläderna och tänkte,-Kanske inte vill gå till Crossfit Göta ändå...jag springer istället...men så tog jag på mig peruken med ett "just do it" pannband och skrattade lite åt mig själv och åkte dit.

 Det är svårt att beskriva hur ett crossfit pass är om du aldrig har gjort det men med tanke på att dom flesta som har gått halvvägs  genom min behandling skulle kunna skriva under på hur TRÖTT man är så känns det som att det inte kommer att gå. Grejen är den att varje gång jag tränar(hur trött jag än är) så får jag energi. Det hade jag kunnat säga innan jag klev in i cancerbranchen men det är först nu som folk verkar vilja förstå. Till och med min tonårströtta dotter Olivia tar sig plötsligt en "powerwalk" för att bli pigg!!! Nu måste man kanske inte välja Crossfit men det är ju såååå roligt! Jag var helt lycklig när jag åkte därifrån 09 på morgon och var full av livskraft.

min tid 19.40(skalade lite...)

 

Bevis på att man va med:)

Från och med nästa vecka ska försöka planera min träning så att jag får in det som jag både gillar och behöver. Det är ett viktigt lopp den 20 September och jag kommer att skriva mer om detta nästa vecka men gå gärna in på mynewkickassnewlife och läs mer. Det är bara en mil och man måste ju inte springa hela...

så bra!!

Round 3

I onsdags morse var det dags igen då. Den tredje och sista omgången av LEC, cocktailen av 3 olika cellgifter. Första gången gick bra och jag liksom hann inte fatta riktigt. Andra var också ok men det var mer tydligt att jag mådde dåligt på lukten av giftet. Det dunstar av under dom 5 dagarna som det verkar. Nu när jag skulle inför detta igen så börjar det vända sig i magen bara av minnet av lukten från förra...
Pernilla va med mig, lite sen som vanligt(jag alltså) fick ringa henne och be henne ta en nummerlapp till provtagningen som måste göras inför varje gång. Det vill dom helst ha en timme innan så dom ser hur blodvärdet är. Väl där inser jag att jag glömt ta en tablett Emend som jag ska ta en timme innan cytostatika mot illamåendet. Tror faktiskt att man blir lite snurrig av giftet faktiskt. Eller så är det bara så jobbigt att hjärnan stänger av och försöker fokusera på det som är viktigt(tydligen inte medicin).
Det gick bra även denna gång att få i sig alla tre... Vi satt och fika i solen när det sista påsen skulle in i blodet. Jag älskar att vara med dig Pernilla<3.
Efter detta så är jag rätt speedad av kortsonet. Åker och jobbar lite på kontoret och passar på att tacka JA till att gå på Liseberg och se Patty Smith. Detta skulle börja tidigt och jag känner att det blir bra med tanke på att jag är nyproppad med gift. Bara det att jag har svårt att vara i mitt eget skinn!
Så jag drack vin och va med till 02!? Kommer jag någonsin att bli annorlunda? Det var mindre roligt att vakna upp i torsdags morse och då vet jag inte vad som var värst. Bakis eller Giftlukten!!! Haterdenjävlalukten!! Jag har alltid varit känslig mot starka parfymer, hårsalonger, ammoniaksvettlukt etc. och kanske är det inte alla som känner som mig när dom får cytostatika. Grejen är den att det är ingen annan som känner den har lukten. Metallisk. Giftig.
Gick och lade mig tidigt och satte klockan på 07. Imorgon ska det äntligen ske. Jag ska på crossfit.

Varför får man bröstcancer?

Vad är bröstcancer?

Bröstcancer är en elakartad (malign) tumör i bröstet. Det finns olika typer av cancertumörer i bröstet. En del växer långsamt, andra växer snabbt.
Bröstcancer är den vanligaste cancersjukdomen hos kvinnor. Cirka 8 000 drabbas årligen i Sverige. Mellan 5 och 10 procent av fallen beror på ärftlighet. Du kan inte själv ha orsakat sjukdomen, du har inte blivit smittad och du kan inte smitta andra.

Jag vill bara dela med mig av detta då jag har vid flera tillfällen fått kommentaren,- Men inte du som är hälsan själv!!!
Nu är jag kanske inte hälsan själv men jag försöker leva ett aktivt liv med träning och bra ekologisk(i så stor mån som möjligt)mat.
Snarare skulle jag vilja påstå att OM jag inte hade levt som jag gör och med alla mina år med yoga och meditation så hade jag inte haft det så bra som jag har det idag(so far kanske jag ska slänga in?).

I morgon ska jag göra min 3:e cytostatika. Detta är också min sista av just den här sorten LEC som är en kombo av 3 olika. Min tumör växer väldigt långsamt och efter detta vill dom sätta mig på ett annat cellgift. Något som kan påverka den. Cancerknölen. Som är sååå långsam. Snabbare. Så i 12 veckor, Varje vecka ska jag få detta nu. Kul...

Förra gången följde Monika med. Jag älskar alla mina vänner men när jag får så mycket kärlek och viljan att vara med mig på detta gör mig lite extra kär. Jag är så tacksam och tar emot allt!

 

  Om jag ska sammanfatta hur jag känt mig efter 2:a gången så är det i stort sett lika men denna gången visste jag lite mer och kunde kanske vara lite mer avslappnad. Förutom att jag missade att ta min "anti" kräk tablett och vart jag skulle...men ändå lite coolare. Jag kom i Törnrosa peruken och i receptionen tyckte hon att jag var sååå fin. Jag fattar att inte alla orkar hålla på men det är ändå roligare att känna sig fin. Blir ju gladare själv liksom.

Min blodvärden var jättebra. Till och med bättre än första gången jag var där. Hon frågade vad jag ätit?

jag gör en smoothie varje morgon som ska boosta mitt blod.

Broccli. Ingerfära. Spenat. Äpple. Tror på det faktiskt.

2dl äpple juice  (Råsaft själv eller Brämhults typ)
1/3 broccoli huvud. Med stam
2 cm ingefära
5-6 bollar frusen bladspenat eller 2 nävar färsk.
Mixa.
💕

Denna gången blev jag väldigt torr i ögonen. Svullen och kliade i en vecka ca. sista veckan av 3.

Ögondroppar hjälpte lite faktiskt.

I morgon kör jag som sagt Round #3 och då kommer Pernilla med!!!

Pöss!!

Att bli flintis.

I dag är det första gången som jag valt att sova mitt på dagen istället för att röra mig...kändes som  jag kunde sova i hundra år. Jag kanske håller på att bli Törnrosa ändå:)
Det måste vara värmen! Går inte att göra någonting i peruken!!! Jag skulle kunna ta av mig den bara men det går inte. Detta här med att inte ha hår på huvudet var värre än jag kunnat tänka mig. Det är inte så att jag ALDRIG tar av mig den runt (er) mina vänner men det tar tid att ta av den. Dom flesta säger att det inte spelar någon roll men när jag gör det. Alltså tar av den och ser att du tycker synd om mig så klarar jag inte av att bära det. Jag blir så ledsen att min situation ska få någon att må dåligt. Då måste den på direkt och kanske inte komma av igen.
Med vissa åker den på och av och på och av...och på. Det hade varit lättare om det inte hade varit 100 grader varmt varje dag!
Nu är det 3 veckor sedan jag började tappa håret. Detta märkte jag när jag satt uppe hos mina underbara grannar. Jag satt och pillade mig i håret för det var en tova som jag drog ut. Det gick väldigt lätt att dra ut den. Tänkte på det men lät det vara...ville ju inte.

Lördagen den 5 juli var det invigning av Crossfit Götas nya lokal. Så bra det blev!!! Jag älskar det stället! Men har inte varit där sen håret föll...när ska detta släppa? Förmodligen aldrig. Jag HATAR att vara flintskallig. Jättemycket. Då hade jag ändå inte mycket hår att tappa...
När jag kom hem från det så satte jag mig framför spegeln och började dra ut hår. Det var stora tussar och det bara föll ur hur lätt som helst. Jag visste att jag skulle behöva klippa det idag, typ 3 millimeters snagg. Bara så att håret inte var överallt. På axlarna, händerna, i mat...bläää...!
Jag visste att Olivia var uppe hos sin bästa vän Ella(som bor i samma uppgång)så jag ringde henne med lite panik rösten samt att jag henne att ta med Ella ner. -NU direkt måste ni komma, sa jag. Jag tänkte att det skulle vara lättare för Olivia att hantera detta om hon hade med sig sin vän. Det är ändå känsligt detta! Mamma ska bli skallig...vad ska mina vänner säga etc.

Här har dom börjat att klippa lite random med en ikea sax

Dom kom in och undrade vad som hade hänt och så började jag dra ut hår. -Ni måste hjälpa att fatta ett beslut, sa jag till två 14-åringar. Vi kom överens om att dom skulle klippa mig. Jag har allt på film, vet inte om jag ska dela den riktigt ännu men dom skrattade hysteriskt och lite nervöst under hela tiden. Så glad att det var just dem som jag fick dela detta med! Dom fick fria tyglar och klippte mig. Mohawk!

Ser så mörkhårig ut...

Det va allt?

Mohawk

Sen åkte Törnrosa på igen och jag åkte upp till grannarna och drack upp allt vin dom hade!