Varför får man bröstcancer?

Vad är bröstcancer?

Bröstcancer är en elakartad (malign) tumör i bröstet. Det finns olika typer av cancertumörer i bröstet. En del växer långsamt, andra växer snabbt.
Bröstcancer är den vanligaste cancersjukdomen hos kvinnor. Cirka 8 000 drabbas årligen i Sverige. Mellan 5 och 10 procent av fallen beror på ärftlighet. Du kan inte själv ha orsakat sjukdomen, du har inte blivit smittad och du kan inte smitta andra.

Jag vill bara dela med mig av detta då jag har vid flera tillfällen fått kommentaren,- Men inte du som är hälsan själv!!!
Nu är jag kanske inte hälsan själv men jag försöker leva ett aktivt liv med träning och bra ekologisk(i så stor mån som möjligt)mat.
Snarare skulle jag vilja påstå att OM jag inte hade levt som jag gör och med alla mina år med yoga och meditation så hade jag inte haft det så bra som jag har det idag(so far kanske jag ska slänga in?).

I morgon ska jag göra min 3:e cytostatika. Detta är också min sista av just den här sorten LEC som är en kombo av 3 olika. Min tumör växer väldigt långsamt och efter detta vill dom sätta mig på ett annat cellgift. Något som kan påverka den. Cancerknölen. Som är sååå långsam. Snabbare. Så i 12 veckor, Varje vecka ska jag få detta nu. Kul...

Förra gången följde Monika med. Jag älskar alla mina vänner men när jag får så mycket kärlek och viljan att vara med mig på detta gör mig lite extra kär. Jag är så tacksam och tar emot allt!

 

  Om jag ska sammanfatta hur jag känt mig efter 2:a gången så är det i stort sett lika men denna gången visste jag lite mer och kunde kanske vara lite mer avslappnad. Förutom att jag missade att ta min "anti" kräk tablett och vart jag skulle...men ändå lite coolare. Jag kom i Törnrosa peruken och i receptionen tyckte hon att jag var sååå fin. Jag fattar att inte alla orkar hålla på men det är ändå roligare att känna sig fin. Blir ju gladare själv liksom.

Min blodvärden var jättebra. Till och med bättre än första gången jag var där. Hon frågade vad jag ätit?

jag gör en smoothie varje morgon som ska boosta mitt blod.

Broccli. Ingerfära. Spenat. Äpple. Tror på det faktiskt.

2dl äpple juice  (Råsaft själv eller Brämhults typ)
1/3 broccoli huvud. Med stam
2 cm ingefära
5-6 bollar frusen bladspenat eller 2 nävar färsk.
Mixa.
💕

Denna gången blev jag väldigt torr i ögonen. Svullen och kliade i en vecka ca. sista veckan av 3.

Ögondroppar hjälpte lite faktiskt.

I morgon kör jag som sagt Round #3 och då kommer Pernilla med!!!

Pöss!!

Att bli flintis.

I dag är det första gången som jag valt att sova mitt på dagen istället för att röra mig...kändes som  jag kunde sova i hundra år. Jag kanske håller på att bli Törnrosa ändå:)
Det måste vara värmen! Går inte att göra någonting i peruken!!! Jag skulle kunna ta av mig den bara men det går inte. Detta här med att inte ha hår på huvudet var värre än jag kunnat tänka mig. Det är inte så att jag ALDRIG tar av mig den runt (er) mina vänner men det tar tid att ta av den. Dom flesta säger att det inte spelar någon roll men när jag gör det. Alltså tar av den och ser att du tycker synd om mig så klarar jag inte av att bära det. Jag blir så ledsen att min situation ska få någon att må dåligt. Då måste den på direkt och kanske inte komma av igen.
Med vissa åker den på och av och på och av...och på. Det hade varit lättare om det inte hade varit 100 grader varmt varje dag!
Nu är det 3 veckor sedan jag började tappa håret. Detta märkte jag när jag satt uppe hos mina underbara grannar. Jag satt och pillade mig i håret för det var en tova som jag drog ut. Det gick väldigt lätt att dra ut den. Tänkte på det men lät det vara...ville ju inte.

Lördagen den 5 juli var det invigning av Crossfit Götas nya lokal. Så bra det blev!!! Jag älskar det stället! Men har inte varit där sen håret föll...när ska detta släppa? Förmodligen aldrig. Jag HATAR att vara flintskallig. Jättemycket. Då hade jag ändå inte mycket hår att tappa...
När jag kom hem från det så satte jag mig framför spegeln och började dra ut hår. Det var stora tussar och det bara föll ur hur lätt som helst. Jag visste att jag skulle behöva klippa det idag, typ 3 millimeters snagg. Bara så att håret inte var överallt. På axlarna, händerna, i mat...bläää...!
Jag visste att Olivia var uppe hos sin bästa vän Ella(som bor i samma uppgång)så jag ringde henne med lite panik rösten samt att jag henne att ta med Ella ner. -NU direkt måste ni komma, sa jag. Jag tänkte att det skulle vara lättare för Olivia att hantera detta om hon hade med sig sin vän. Det är ändå känsligt detta! Mamma ska bli skallig...vad ska mina vänner säga etc.

Här har dom börjat att klippa lite random med en ikea sax

Dom kom in och undrade vad som hade hänt och så började jag dra ut hår. -Ni måste hjälpa att fatta ett beslut, sa jag till två 14-åringar. Vi kom överens om att dom skulle klippa mig. Jag har allt på film, vet inte om jag ska dela den riktigt ännu men dom skrattade hysteriskt och lite nervöst under hela tiden. Så glad att det var just dem som jag fick dela detta med! Dom fick fria tyglar och klippte mig. Mohawk!

Ser så mörkhårig ut...

Det va allt?

Mohawk

Sen åkte Törnrosa på igen och jag åkte upp till grannarna och drack upp allt vin dom hade!

Nu kan håret falla...

Anna tog med sig peruken hem för att färga botten, så den skulle se lite mer "naturlig"ut(Så naturlig som Barbie ungefär).

Anna säger-Vi håller på här men fan va hon är tråkig! Säger ingenting...:)

Några dagar senare kommer Anna hem till mig och vi ska klippa Törnrosa.
Hon skär ut mängder med hår!! Herregud va kul med allt detta hååååår!!!
Jag har alltid haft tunt, lite stripigt, blont, skandinaviskt hår som genom åren fått sin dos av extensions till och från. Hon är så duktig och får mig att känna mig jättefin!!!
Det där med att vara flintis känns inte som mig och just här vet jag att nu kan håret falla...

GUD...

VA...

JAG HÅLLER PÅ!

NÖJD:)

Skaffa peruk!

Då va det dags att skaffa en peruk.

 Sköterskan sa att nästa gång vi ses har du tappat ditt hår. 

Hua!! 21 dagar går ju fort. Ska jag bli helt flintis eller? ögonbryn och fransar med?

Marie och Olivia följer med mig. Först äter vi lunch på Sushi Yama och jag tar upp mitt papper på olika perukmakare som sjukhuset har rekommenderat. Man får även en rekvisition på 7000kr!!!
Tycker jag är riktigt sjysst. Samt en på 1400kr för lösögonfransar och bryn.

Vi går till Göteborgs perukmakeri för dom har tydligen bäst referenser...känner ändå att det är lite bråttom och jag vet ju inte om det är leveranstid eller så.
Han har redan en kund och förklarar att vi måste boka en tid.  Jag får en snabb lektion i peruker och alla som är ÄKTA HÅR är tunga och inte kul att ha på sig. 
Varken Jag, Marie eller Olivia var speciellt imponerade. Det såg ut som om jag skulle gå på maskerad!!!

Vi bokade en tid för måndagen därpå och samma kväll ringde jag Cecilia som säger,-Har dom fortfarande inte uppdaterat den listan??  Hon förklarar för mig att Rapunzel har jättefina peruker. (här har jag har inte i hunnit läsa hennes blogg ännu) och nu med facit i hand så behövs hennes blogg!!! Så glad att jag har kommit i kontakt med henne!!!

Måndagen därpå har jag jag fått en fått en tid på Rapunzel.

Jag, Olivia, Vera och Anna(min underbara VÄN och  frisör) ska dit för att det ska bli  så bra som möjligt.

Vera är för rolig och hon tar på sig en strumpa över huvudet  så att hon ser ut som mig och vi börjar prova.

Alltså detta blir ju bra, känner jag. Helt annan känsla och ÄKTA hår! Mycket mer modernt tänk.

När vi ska beställa den som jag vill ha(helst 2-3 st) så visar det sig att den inte finns.

Det finns en som är en nyans mörkare och jag tycker att det är ok. Bara jag har en nu! Dom andra kan ju komma om ett tag.

Vi beställer och nu vet jag att jag har EN iallafall!!

Anna är så bra här för inte nog med att hon kan tycka om hårfärg etc. så ställer hon frågor om hur vi kan färga botten och hur en peruk svarar på färg. Så dom pratar ”färgkoder”ett tag och sen tittar  hon på mig och säger att hon fixar detta!!! 

Tänk va hon kan! 

Och hur väl hon känner mig:)

I am so Lucky!

Om du nu som läser råkar vara en person som har en åsikt om peruk eller tycker att jag verka ytlig som inte vill gå helt skallig och bara vara cancer i allas ögon så vill jag ändå att du läser vidare i ett senare inlägg eller två som kommer att handla om just detta. Skallighet. För just nu när jag skriver är jag det sedan 2 veckor tillbaka…flintis.

Jag med min peruk! Kallar den för" Törnrosa"

Första cytostatika behandlingen 18 juni

 Så nu börjar det!
Marie kommer och hämtar mig. Jag är glad att hon erbjöd sig att både köra mig och följa med. Just precis när detta kortet är taget är det som att det bara är en timme kvar till en annan Christine. Före och efter. Vad kommer hända? Hur kass kommer jag att bli??

Vi går först till provtagningen där dom tar blod, 3 rör typ  för att sen gå över till JK. Mamma är där och möter oss. Rebecca har redan varit och frågat efter mig, säger hon som sitter i receptionen på avd. 53. Där jag nu ska infinna mig var 3:e vecka i 5 månader framöver.
Rebecca ska ge mig cytostatikan och berättar hur det kommer gå till.
Först får jag ett dropp ditsatt sen börjar hon med koksalt.
Sen sprutar hon via droppet in något mot illamående samt att jag fick ta en tablett.

Nervös...

Olivia peppar mig...

Hon berättar att det är 3 st olika cytostatika och att det känns inget på första påsen. Marie är bra på att fråga frågor som jag inte tänkt på. Jag är bara så fokuserad på att detta ska in i min kropp!!! Det är rätt stoooora påsar.
Andra påsen är röd och hon va lite rolig och sa att det inte var saft. Den var jag tvungen att sitta helt stilla när jag fick. Det fick absolut inte sticka i kärl eller i området runt nålen för då skulle vi avsluta direkt!
Hade det varit fallet skulle jag sövas ner och fått opererat in ett rör vid nyckelbenet som skulle få vara kvar där i 5 månader!
Det gick bra:)
Det tar lite tid att få i sig detta. Typ en 20-30 minuter per påse.

 Sista påsen skulle kunna sticka lite runt näsan och munnen men det kändes inget heller...
Vi satte oss ute i solen och fikade faktiskt.
När jag är klar så undrar jag givetvis hur jag ska må?
Sköterskan förklarar att det inte behöver vara speciellt jobbigt. Hon sa också att jag var fysiskt stark och att jag skulle fortsätta att träna och röra mig. -Man kan bli väldigt trött, sa hon -men om du sovit bra under natten så är det bättre att gå ut och röra på sig än att vila på dagen.
Jag blir så glad att hon säger detta för många har sagt till mig att nu när du är på cellgifter så måste du ta det lite lugnare med din träning.
Detta kommer att bli ett senare inlägg men träningen har gett mig massor av energi!!!

Dagen löper på och jag känner mig pigg och uppåt. All Kortison som jag fått fungerar tydligen lite som uppåt tjack!
Informationen som jag fått nu är att i 5 dagar verkar "gifterna" och jag har fått ett schema som jag ska fylla i om hur mår samt ett för hur jag ska ta medicinen... Svettas jag mycket så ska lakan bytas ofta och att jag ska spola 2 ggr.

När jag ska gå och lägga mig mår jag fortfarande bra:)
Jag tar i alla fall fram en burk i fall jag skulle kräkas...samt lägger en karta av Pimperan brevid mig. Man vet ju aldrig...
04.30 vaknar jag och då mår jag lite illa och tänker att nu börjar det! Tar en pimperan och är vaken i ca 2 timmar. Sen somnar jag om och vaknar vid 10 tiden och mår bra igen.

För att summera dom här dagarna:
1 dagen=toppen
2 dagen=lite illamående och trött.
3 dagen= märker att jag luktar giftigt! Det vill jag typ kräkas av!
4 dagen=bara lite trött på kvällen men det är ju bara positivt
5 dagen= som vanligt!

Detta känns såååå bra!!!

Hoppas att jag mår så här bra nästa gång också!

Puss Mamma och Marie för ert stöd:)

Tisdag 17 juni Nu ska jag få mitt schema!

Min underbara väninna Marie hämtade mig på jobbet och följde med till Sahlgrenska. Jag är superglad att just hon är med. Dels så är hon bara ett skönt sällskap som jag kan skratta och vara mig själv med är så är hon så bra på att ställa frågor. Sen är hon noggrann...supernoggrann. Hon missar inte en liten detalj. Själv så tycker jag att jag är rätt cool men nu i efterhand(för det har gått 3 veckor sedan) så inser jag att det är så omtumlande att jag knappt kommer ihåg den här dagen. Allt är så ovisst och jag vill inte tappa mitt fokus men är nog inte så närvarande.
Idag ska jag få min"plan"och jag vill komma igång. Bara det att på fredag är det midsommar och om jag bara kunde få dem att inse att det hade varit bra om jag kunde får börja nästa vecka:) hade ju passat bra med mina semesterplaner också!
Först skulle jag göra en biopsi. Det har jag gjort nu ett par gånger och tänkte att det skulle kännas som första gången i och med att man inte har så mycket känsel i brösten(lymfan va INTE kul).
Sköterskan Gunilla är jättegullig, varm och omhändertagande. Vilket jobb hon har. Att vara runt alla oss oroliga och göra detta till en bättre upplevelse. Hon förklarar vad som ska hända och förbereder för läkaren. Först får jag lokalbedövning och sen visar läkaren hur "nålen" ser ut som ska ta en bit av tumören. Allvarligt talat så är den lika tjock och lång som en chopstick!!! Jag tänker inte beskriva känslan här men när hon var klar hade hon 3 st spagetti liknande bitar från mig....:((
Klar där så vandrar vi över till JK och träffar Cecilia Onkolog. Hon är är en person som jag får förtroende för direkt. Vi pratar igenom cytostatika behandlingen som jag ska få. Det är 6 st var 3:e vecka och dom första 3 är likadana och dom andra ska hjälpa till att attackera från lite olika håll. Typ.
Det är nu hon säjer att vi ska börja imorgon. IMORGON!!!...men...Marie säger ,-Det är lika bra! Så är du igång:)
Sant...jag är redo. Redo att göra detta och snabbt komma över till andra sidan.

Marie säger att hon kommer att hämta mig och vara med mig imorgon. Det var fler som ville detta men just i den här stunden känner jag att det måste vara Marie. Tänker att det kanske inte går utan henne.

Jag har massor med information nu och detta vill jag gå igenom med min familj...helst innan jag glömmer av allt. Telefonen går varm igen.

Det är så många frågor i mitt huvud nu. Hur sjuk blir man av cellgifter??! Kommer jag vara borta i 14 dagar för att precis kunna klara av att ta mig till nästa behandling? När tappar man håret? Tappar verkligen ALLA håret?
Jag har fått ett tips att läsa en blogg som heter mynewkickasslife. Hon som skriver heter Cecilia och hon är min nya idol. Superhärlig tjej som har många projekt. Bl.a ett viktigt lopp som jag ska skriva om i veckan.
Det tar lite tid att hinna med en månad tillbaka...;)

Hitta fokus

Det snurrar på med tankar, det finns inte riktigt plats för något annat just nu. En sak som dock slog mig i helgen det är att i själva "snurret"som på ett hjul ungefär finns det ett ställe som är stilla. Mitten. Och jag dras dit mer och mer. Tänk att detta har jag pratat om på mina yogaklasser 100 gånger och verkligt tyckt att jag förstått det. Men nu är det bara så. Jag behöver inte ta mig dit utan jag är redan där.
Det är måndag 16 juni idag och beskedet från i fredags har väl landat lite. Det som har skiftat är att jag är redo att genomföra detta NU...inte om en månad.
Fåfäng är jag och det som kommer upp hela tiden är just detta med att tappa håret, att se sjuk ut. Vetefan om jag sett någon som passar i att vara flintskallig. Så jag är sjuk och ser frisk ut, känner mig frisk och stark och ska bli frisk genom att se sjuk ut, må dåligt. Så här har jag aldrig sett på cancer sjuka och nu när jag fått det själv så är det det jag vill att du ska se. Att jag håller på att bli frisk. Jag behöver bara höra att jag är bra.
Det är så tydligt att alla mina känslor är starkare nu. Har lätt bli allt. Arg. Glad. Ledsen. Hysteriskt tacksam. Kärlek till alla. Eller inte.
PUSS

            Mina älsklingar<3

9 och 13 juni

Jag sitter och skriver av min dagbok och trodde att inläggen skulle komma så att man läser det översta först:) Där ser man vad jag kan om att blogga:) så nu skriver jag datum och delar upp det så hoppas jag att det blir som jag tänkt. Klart att det senaste ligger högst upp(skelar)...

9 juni-Lymfbiopsi

Min kusin Linda föjer med mig och detta besöket känner jag mig inte så spänd inför. Förra biopsin kändes ju knappt så...
Man ska alltså se om cancern har spridit sig till Lymfan.
Lägger mig på britsen, bar överkropp som jag börjar vänja mig vid nu. Tröjan och BH:n ska av hela tiden det ska kännas och klämmas.
Läkaren kommer in och han är tyst, eller fåordig i alla fall. Inte som han på Unilab som var så pedagogisk...han ska sticka mig med en nål som är rätt stor faktiskt och ta vävnad inne i lymfan(kanske skulle skriva lymforna).
Alltså det gör SKITONT!!! Han "kör" runt med nålen och liksom letar sig fram samtidigt som han gör detta så ser han på en skärm via ultraljud. 3 st tog han. Tyst.

13 juni-Konferans

Idag är det dags för min konferans. Då har man mer tid att prata igenom sina frågor och vi ska som sagt fatta ett gemensamt beslut om vad som är bäst behandling för mig:)
Mamma och jag åker dit och jag känner mig fokuserad. Allt jag vill är att veta vilket lopp jag ska springa så jag kan ladda för det. Detta ovissa är så jobbigt!!!
Vi kommer in direkt i ett rum på Jubileumskliniken på SUsom är en av de största onkologklinikerna i Sverige. Vid kliniken sker medicinsk behandling av alla tumörformer. Det första Onkologen sa till oss va att det var väldigt många patienter idag och att det inte fanns så mycket tid.??
Jag som hade förväntat mig en timme typ. Mina tankar gick direkt till att jag INTE var ett enskilt fall utan ett nr.
-Du kan ta av dig på överkroppen och sitta där. Han pekade på en stol som var vän mot dem. Experterna. Onkologerna. Kirurgen. 7-8 st va dom nog.
-Sitter jag bara här då rätt upp och ner? frågade jag. Ligga hade ju varit lättare och varför hade jag tajta jeans?
Så nu ska dom klämma och känna. Kommer inte ihåg om alla skulle göra det men dom flesta i alla fall.
Efter 5 min så får vi gå ut(många patienter som sagt)och komma tillbaka om en timme. Vi gick och fikade på Dahl´s bageri och satt i solen och pratade om vad som skulle tas upp nu när vi skulle komma tillbaka in. Nu hade dom väl liiite mera tid?
Det var bara Onkologen där och han hade då tillsammans med dom andra kommit fram till ett beslut.
Det bästa är sa han-Att vi ger dig cytostatika behandling först, i 5 månader och sen operation.
Jag blev helt tyst. Han pratade på om att det var vanligt att man hamnade i chock etc. JAG VA FAN INTE I CHOCK! Jag kände inte att någon hade pratat mig MIG om det bara. Kunde bara inte förstå...
Hade inte jag en operationstid 7/7?? Cellgifter först! Cellgifter överhuvudtaget? Mamma behövde ju inte...
Jag tittade på honom och sa-Jag är inte i chock! Faktum är jag är superfokuserad på detta men detta var ju inte planen!? Va inte jag här för att vi skulle diskutera detta ihop?
Så då fick vi kallat in "gänget" igen och jag måste säga att när kirurgen berättade för mig om att det vore dumt(så sa han)att operera en så stor tumör nu. Man opererar inte bara bort tumören utan tar mycket av den friska vävnaden runt om för att vara med säker på att det inte finns någon mikroskopisk spridning. Vidare så sa han att inte skulle finnas tillräckligt med skinn att kunna sy ihop mig igen. Det hade inte gått till Lymfan som jag tog biopsi på och det var positivt.
Onkologen berättade nu om fördelarna med cytostatika före operation. Många kvinnor som drabbats av bröstcancer blir behandlade i "onödan" om det är tvärtom. -Nu finns det något att mäta mot, menade han på. Vi kommer att se att cellgifterna tar kål på tumören och attden kan förmodligen försvinna helt! Kirurgin blir då mycket finare dessutom. Det gillade jag ju för i mina ögon så ser det ut som fan efter operation. Svarar jag på behandlingarna och inte blir sjuk eller får dåliga värden så kommer detta att ta ca 5 månader. Efter det operation, strålning och siliconboobs. Jag fick igenom min önskan att ta bort bägge brösten dessutom. Har ingen lust att sitta här igen om 5 år...
När vi gick därifrån kände jag mig ändå rätt glad. Sa väl något i stil med att det är jobbigt när det inte går som jag vill bara;)
Och så drog telefonkarusellen igång igen...:) Inget negativt dock, bara att det tar tid. En av anledningarna till att blogga om detta ämnet cancer.

Bläddrar tillbaka lite...

 Min vackra mamma. En känslig själ med ett jävlar-anamma

Mamma och jag satt hemma hos mig en kväll i februari och hon berättar att hon är lite orolig för något i sitt bröst. 

Jag -Det är inget, det är så våra bröst är. Lite ”knöliga” bara mjölkörtlarna. Jag har också något.

Detta säger jag med övertygelse(mot mig själv) och berättar att jag varit på mammografi minsann för ca . 3 år sedan iof. men den det va inget.

Några dagar senare får jag beskedet att hon har bröstcancer!!! I bägge!

-Va? Händer det oss? Cancer. Det är något som händer. Men inte oss!

Hon får snabbt operationstid och blir av med bägge sina bröst och blir frisk.

Jag undrar om min stackars mamma fick sin cancer för att ge mig en spark. Hårt. I röven och få mig att inse att jag inte är ODÖDLIG!

Så jag ringer till vårdcentralen och säger som det är. Mamma har fått bla bla bla och jag är orolig blablabla. Då säger hon att det är fullbokat och du får prova på våra akuttider. Vi öppnar 08. ???? va? Fick jag inte en tid eller va?

Så jag väntade lite till…två veckor-ish. Kände ju att det va något där som inte var som vanligt. Hade ju känt det lääääänge. Fasen.

Till slut så ringer jag till mitt försäkringsbolag( har ju ett!!) och får en tid på Unilab 3 dagar senare.

 Man ser inget på mammogarfin och det känns skönt. Falskt alarm. Bara knöliga boobs. Då säger läkaren att han ska göra ett ultraljud med tanke på att jag varit orolig för en knöl. Han är väldigt pedagogisk och berättar att det lite svårt att läsa av med han ser 2 st förändringar och vill göra en biopsi.

När vi är klara säger han att det inte behöver betyda något och att hursomhelst så kommer jag att komma tillbaka för att dem ska kunna ha koll på mig. MEN han var väldigt glad att jag kom in nu…

Detta är i mitten av maj.

3 dagar senare ringer det från Calanderska när jag sitter i bilen och kör.

-Kan du prata? Frågar han

-Ja…vad gäller det?

-Vi har fått svar på din biopsi och det ser inte bra ut!

-Vad menar du? Det känns som jag fått en knytnäve i magen.

-Har jag cancer?

-Ja det ser så ut.

2 ½ vecka senare (på min födelsedag 5 juni)så ska jag träffa dr Elisabeth Högberg eller nåt….det visar sig att det var hon som opererade mamma. Detta kändes bra. Det kommer vara samma med mig tänkte jag. Mamma hade en tumör som var 0,7 millimeter.

2 ½ vecka med LITERVIS av rödvin, summerburst, party, crossfit, mera party, mera crossfit….som om jag var i något slags Vacum. Väntrum. Skitrum.

Min tumör är 7 CENTIMETER!!! Nu skulle jag vilja lägga till mina ögon, kroppsspråk, alla "props" för effekt. Hur länge har jag gått med detta??

Vidare så får jag ett datum för operation 7/7. Det är ett datum som betyder ett ”delmål” för mig. Något att förhålla mig till.

…sen behöver jag inte hänga ut skitkärringen för att vara totalt insiktslös, avbrötmighelatiden, villeintesomjagvill…men en sak kom jag fram till där. DU MÅSTE VARA FRISK FÖR ATT KUNNA VARA SJUK. Stå på dig, ställ frågor!!!

Jag har en godartad sjukdom som heter Keroider. Det innebär att jag över läker ärr. Så är det givetvis att vara krigare så det kan bli pansar men ändå…det tog mig 3 år att bli av med ”kliet” efter min första bröstförminskning.  Känner inte för att gå igenom det igen men måste förstå att det är verkligen är så. Mitt ena bröst åker!! Ena??? Vem vill ha ett nytt och ett gammalt? Ett som kanske kan få samma sak om 5år? Jag vill INTE ha kvar något av dem.

Får en ny tid och ska komma tillbaka på måndag 9 juni och göra en lymfbiopsi och på fredagen 13 juni ska jag träffa några experter, onkologer samt en kirurg. Dom kallar det för en konferans där vi gemensamt ska prata igenom hur vi ska gå vidare.

Resten av den här dagen...min födelsedag...ringde telefonen oavbrutet. Men det var dels för att gratta mig men också många frågor. Jag så många fina underbara vänner som bryr sig till stjärnorna och tillbaka!!!

Ville samla mina barn och Gunnar för att berätta hur status var. Jag har valt att berätta för mina barn om detta redan när jag var orolig för knölen och i och med att mamma nyss gjorde sin operation så var dom ganska coola.  Om du som läser detta är i samma sits som jag så välj kanske att inte svara på alla samtal och lägg kanske inte för mycket tid på att förklara. Jag var så trött av anspänningen och alla frågor och grattis att jag inte fick luft.

Sen var det middag på  Joe Farelli´s  som var jättemysigt men kommer nästan i ihåg den här kvällen...

                                             Jag, Clara, Elsa-Maria och Gunnar som vill vara med                                                                                 

Jag vill dela med mig om min resa i "cancerbranchen"

27/6 2014

Jag sprang en mil idag igenJ

….det känns fantastiskt att bara göra det. Ingen tid. Ingen tävling med runkeeper och är 9 dagar sedan min första cytostatika behandling(fancy ord för CELLGIFT).

Under tiden som jag sprang hade jag så mycket tankar och ideer så att jag nästan ville stänga av hjärnan för att kunna komma ihåg när jag väl skulle skriva…

Ok, jag ska göra detta. Skriva. Jag är superduktig på att PRATA. Grym faktiskt. Det är ingen som kommer undan en verbal duell med mig men skriva..?  Hur uttrycker jag det som mina ögon, händer, heeela min kropp kan uttycka? Dessutom så börjar jag alltid mina meningar med Jag.

Faktum är att det här är nog meningen ändå. Hur ska jag annars kunna bli bättre på att skriva. Jag(som jag börjar mina meningar)känner att jag skiter lite i att det blir fel grammatik eller att jag inte vet hur man skriver rätt tecken för typ något som är sagt. Det känns inte som jag har tid att bry mig om att misslyckas. Det där ordet misslyckas står ofta i vägen för det vi vill. Egot.  En av dem värsta motståndarna i livet.

När man får beskedet Cancer som jag fått(bröstcancer) så händer det en massa saker med ens hjärna men en sak är klar. Egot får ta ett kliv åt sidan!

Detta är ju tänkt som en dagbok och jag vet inte riktigt om jag ska börja med att gå tillbaka till hur det hela började…? Det finns en chans att detta blir världens läääängsta inlägg! Fast det är lite jag ändå….för jag älskar att påbörja nya saker för att snabbt antingen bli bra(helst bäst så nu ska jag väl bli det på cancer, haha.)och sedan tröttna….

Jag är antingen:

-av eller på. Mest på.

-älskar eller älskar inte. Älskar mest

-varm eller kall. Mest varm.( har aldrig typ 21 grader i bilen utan rött eller blått beroende på hur det är just för tillfället)

-glad eller förbannad. Mest glad!:)

-springa eller soffan. Helst springa sen soffan eller nåt kul.

-inget vin -1 liter vin. Oftast 1 liter.

….ni fattar…listan kan bli hur lång som helst men det finns ett mönster och det är att jag alltid alltid alltid är en optimist. En som vill välja att var det ljusaste ljuset om det är mörkt.

’

Du får helt enkelt pausa .  Om du vill läsa .  Detta är till dig som tänker på mig .  Till dig som kanske är i samma sits .  Eller bara för att.