onsdag 17 september 2014

Inte attraktiv längre!?


Jag är ledsen…as in sad.

Det är ett maraton lopp detta…och jag har sprungit någonstans mellan 4 km och 1 mil kanske. En bit kvar kvar alltså. Jag ser det som ett lopp...
Ska man ladda för ett maraton så kanske man inte ska ta slut första milen...

Detta gick upp för mig häromdagen och sedan dess har jag varit väldigt låg. 
Det är väldigt lätt att bli entusiasmerad av alla  underbara vänner som vill peppa mig. 
Får ofta den här- Hur långt är det kvar på cellgifterna? JA!! bara 6 veckor kvar!! Och jag har liksom känt så med..
Det som nyss gått upp för mig med är just det, cellgifterna är bara början...resten är kvar.

Mitt logiska tänkande säger att jag är bra! Det ger mig en klapp på axeln och säger att det är snart över. Med tanke på att min sjukdom ”Cancer” som jag förövrigt är jävligt TRÖTT på(ordet och allt som det innebär) har en 100% dödlighet med sig så måste jag gå på cellgifter, operera mig och strålas för att överleva. Sen ska jag äta ett piller varje dag i 5 år som kommer att föra med sig klimakteriet..etc...
Fokus är givetvis att bli frisk!!

Känslomässiga tänkandet…just nu är inte det…det som är rädd för den(cancern alltså, vilket är konstigt kanske). 
Utan jag är ledsen som fan för att jag inte är attraktiv längre. 
Jag känner mig som - Där kommer hon med peruken, hon som har/fick cancer!
Dessutom snart, väldigt snart är jag dessutom stympad! 
Attraktion är inte bara hur någon upplever en på utsidan, utan lika mycket hur det är på insidan.
Så du kan säga att jag är fin etc. men Försök att tänka hur det känns varje dag med detta...

Det som jag tycker är ändå jobbigare för fåfängan är att jag kommer ha det friska bröstet kvar…tills själva plastikirurgin händer.  NÄR är det?? Det kan dom inte svara på…kan ta ett år. &%€#")(/&MOOORRRR!!!

Man blir fan schizophren! Jag vill INTE MER!!!

I morse på väg till Sahlgrenska för omgång 5 av 12 cytostatika så ringde jag till min bästa manliga vän! Min killkompis säger man väl...

Jag tänkte bara dela med mig av vår konversation och ha med dig att han är bra på att överdriva lite;)
Men har är världens bästa!!
Jag, - Hej, vad gör du?
Han, -Jag är i Norge. Hur är det med dig? Vad gör du?
Jag,-( Lipar)Jag är sååå ledsen och känslig idag och igår OCH i förrigår!!! För att jag känner mig så jävla oattraktiv! Ledsen! Trött på all jävla cancer.
Han,-Men du, Du är den som jag känt längst(ca 25 år)och av ALLA som jag känner har du den farligaste sjukdomen och är den som hanterar det bäst!
-Du har dessutom sett till att du har världen bästa relation med din föredettaman som dom flesta inte skulle kämpa för!
-Barnen mår bra och tänker knappt på detta!
-Du har ett chefsjobb som du gör bra och med mycket ansvar på dina axlar.
-Vidare så har och får du ALLTID som vill!
-Viket jobb du vill, vilken man du bestämt dig för(han har ju inte alltid rätt som sagt)
Men, han har en poäng...jag har alltid fått som jag vill i stort sett(eller det som jag har tagit mig an) och nu...här nu...sitter jag i en situation som jag INTE kan påverka.
Jag sitter i knät på sjukvården och kan inte bestämma själv. Inte påverka min tumörs minskande etc...
Detta är hur frustrerande som helst.
Men han vill ju gärna säga att snart är det bra...

Men för att han ska förstå min vardag så jag tar ett exempel från gårdagens Frans & Brynfärgning(mina har blivit glesa och få av giftet)för honom...så han ska förstå...fast detta är ju för tjejigt...men ändå.

Jag ligger ner på britsen och får ju förklara att jag har peruk. Annars ska dom hålla på och dra bak allt hår i en pappmössa eller handduk.
Flärpen som sitter bak i nacken av peruken löser ut och min peruk blir stor och bred. När behandlingen är över ska jag betala och jag känner att den inte sitter helt bra men går ändå fram och betalar. Där är det full med folk och det står minst 5 st i kassan. Går in på toaletten för att kolla hur jag ser ut..
Den sitter alltså först och främst snett och sen lååångt bak så "hårfästet" börjar mitt på huvudet och jag har fått väldigt kort lugg.
Han börjar skratta! Det hade jag kanske också gjort för ett par veckor sedan men nu känns det bara ovärdigt. Kanske känns som ytligt men det är så här jag känner...
Det måste vara ok att få bryta ihop. Vara i det. Det går nog över snart. Och JA jag vill vara och känna mig vacker.

Kram från mig.











tisdag 9 september 2014

Perspektiv.


Det blir typ ett inlägg i veckan:)
Mer hinner jag inte med pekfingervalsen...och att jag vill vara busy ju...
Så om jag börjar med förra onsdagen 3/9;
08.00 frukostmöte med Avenyföreningens medlemmar. Anna , Cecilia och jag fick chansen att nå ut till fler som kan tänka sig att gå, jogga, springa den 20 september för att sedan kasta mig i bilen till Sahlgrenska för provtagning 09.00 och nya "gifter" 10.00. Carina kom med muffins och cappucino och höll mig sällskap! Det gör att en sådan jobbigt laddad stund kan bli en mysig stund i stället. Tack för stödet! Nu är det "bara" 8 ggr/veckor KVAR!!!

Från att ha känt mig så låg ifrån förra helgen så börjar det vända känns det som. Det vänder fort i min värld:) Håret har börjat växa också och det är en STOR anledning till att det känns lättare. Det är typ 1-5mm mjukt ljust fjun(som en nykläckt kycklingunge) och kanske inte så mycket att skryta med men ändå.
Eftermiddagen gick åt till jobb och en fotoshoot
till tidningen fcancerandrun och sen packa för att åka till Palma!



Jag, Marie, Pernilla, Ingela och Titti träffas på Säve 19.30. Det lustiga är att jag har ända sedan jag fick barn varit lite flygrädd och för första gången på 14 år kände jag inte minsta oro. Är det för att jag är i min situation tro? Eller för att jag just nu inte blir speciellt stressad över småsaker kanske..


      Tror att det handlar om perspektiv.

 

 Vi landar sent på onsdag och åker direkt till lägenheten som ligger sååå
 bra! Nära till hamnen, bra restauranger och en yogastudio som heter Earth Yoga.


Annat perspektiv.
Utsikt från tak terrassen.


 Marie som har "bott"in sig i Palma är en helt fantastisk värdinna och har koll på det mesta tar med oss till Costa del Calma första dagen. Jag älskade det stället!!! Det är som sagt INTE lätt att ta av sig peruken i min värld och jag var lite stressad över hur det skulle vara. Här var det inte så mycket folk och jag kände aldrig att någon "tittade" på mig med den där blicken. Den som får mig att känna mig utanför...att jag tillhör dom sjuka...
Den lugna kusten...
 På kvällen går vi ut och dricker massor av Cava! Har nog inte skrattat mig till träningsvärk innan men så kul hade vi...heeela helgen. Det var inte Cavan utan bara supersköna väninnor!..och lite känslan av sätta cancern på pause. On hold. Tillsjagkommerhem.
Ett glas för mycket säkert. På Patron Lunares


 Nästa morgon(nu får du hela helgen...kanske blir lite långt) hoppar vi upp jag och Mary och går på en sååå bra yogaklass!!! Det första jag lägger märke till är att yogaläraren Sandra(som dessutom är svensk) har PERUK. Tusen tankar går igenom mitt huvud givetvis. Är hon som mig? eller vad kan hon ha för cancer? Jag ser att hon ser mig med. Jag har lämnat perukerna hemma(eller nä utan en i handväskan...töntig jag är) och har en bandana bara...
Efter klassen så kommer hon fram och pratar med oss och jag berättar att jag också har peruk men att jag inte orkar alltid när det är varmt och det är då hon berättar att hon har en hårsjukdom som heter Alopcia areata , eller fläckvis håravfall,  som är en autoimmun sjukdom där kroppens immunsystem låter alla hårsäckar gå in i vilostadiet varvid håret faller av. Hmmm här står jag och berättar hur jobbigt jag har det med peruk och hon måste leva med detta i resten av sitt liv!! Perspektiv är nog det enda vi behöver i alla situationer. Plötsligt kände jag att min situation var lättare än hennes på någotvis.

Vi åkte till Bendinat och badade den här dagen...så fint och en grymt mysig restaurang på hotellet där man kan få en caspaccio och kallt gott vitt vin till lunch...


Bendinat Pillan simmar..
På kvällen gick vi till Tast. Cool Tapas restaurang som inte ens hade en skylt utanför. Men Marie visste ju...

Love.

love.love.

Sista dagen på beachen tillbringade vi på illetas beach.
MY GOD!!!
Här ligger det väldigt mycket svenskar. Marie sa direkt att hon undrade varför vi åkte hit. Men det var lördag och säkert svårt att få plats någonstans i och med att alla är lite lediga. Nu ska jag skriva något som jag inte borde kanske...men detta var nog det värsta jag kunde utsätta mig för.,
Överallt ligger det folk med ALLT dyrt som man kan ha på sig på en badstrand. Louis Vuitton badväska, YSL solglasögon, Rolex, Rangerover på parkeringen...missförstå mig rätt nu. Jag älskar min Rolexklocka, hade gärna haft en Rangerover etc. men CANCER passar inte in!!! Folk vet inte var dom ska titta när jag kommer för att att bada. Jag och Marie dyker i och hon säger att jag inte ska bry mig om det. Fan säger jag bara...jag önskar inte ens min värsta fiende(harnogingenmenändå) att känna som jag gjorde där...guppandes i havet med en känsla av att Alla tittade. På hon som har CANCER.
Det kanske ligger mest hos mig men det var hemskt att bada där. Jag som ÄLSKAR att bada! Att doppa huvudet under vattenytan är något som jag gör redan i April...i Sverige...15 grader. Men nu ville jag bara göra det om det var nödvändigt. 34 grader den dagen...'

MEN...någonting hände ändå här. Jag utsatte mig återigen för något och fick Perspektiv. Jag tror att om en månad...när det bara är liiite mer hår på skalpen. Då bäddar jag nog ner Törnrosa faktiskt.