fredag 31 oktober 2014

Är det viktigt att blogga om cancer?

En egen gata ju:)
Det är som med allt annat jag tar mig an i livet...jag tröttnar. Det är ett rätt tråkigt ämne det här med Cancer. Det finns så mycket annat i mitt liv och samtidigt så är det allt. På samma gång.

Så fick jag det där samtalet igår.
-Jag har också fått det du har. Men jag vill inte berätta det får någon. Tack för att du skriver! Det hjälper mig så mycket.

Detta är första gången någon har ringt och berättat om att dom fått denna skitsjukdom som tyvärr kommer att dyka upp fler gånger i min närhet. Jag har plötsligt erfarenhet om detta som jag har känt mig nybörjare på.

I början var jag livrädd och ville INTE få cellgifter utan tyckte att dom kunde ta bort båda brösten direkt! Sen när det hade gått 3 veckor efter första cellgiftsbehandlingen var det en annan känsla. Den första var jag sååå rädd för. Sen gjorde jag det i nio veckor sammanlagt. Jag är så glad att jag hade en bra grund fysik för det bryter ner kroppen. Det som har hållit tröttheten borta är träning. Det är det enda som hjälper och det är alldeles för många som inte prioriterar detta i sina liv. Börja nu!!
Efter det så ändrade dom min cytostatika plan till 12 veckor. Varje vecka skulle jag dit. Onsdagar var ångestladdade. Först så skulle jag få i mig 16 betapred allstå mycket Kortison och två olika allergi tabletter. Man blir svullen av dessa och min kropp kändes inte som min längre...
Två dagar av sju var bra. Så fortsatte det till läkarna sa att jag "bara" behövde 10 ggr. Lycka!
Håret växer på huvudet och peruken har jag i stort sett lagt ner. Mina barn vill att jag har den tillgänglig så ibland om vi går ut och äter eller gör något offentligt så åker den på. Men nu tycker jag att jag ser fin ut med det lilla hår som har kommit. Det är inte så lång som jag tror att det är, enligt mina döttrar men det är på rätt väg.

Nu är jag klar med detta och i onsdags kände jag mig friiii!!! Ingen mer cellgift.

Då kommer nästa fas...operationen. Jag skriver om det i ett eget inlägg då jag känner att det som jag har fått kämpa för är viktig information som inte alla vet om. Vilka rättigheter man faktiskt har men som är svåra att genomföra. Framför allt om man är sjuk.

Så jag fortsätter lite till med skrivandet.

Men nu är det vår sista kväll i Paris(jag och Olivia samt Malin och Fanny). Här skulle jag vilja bo!
Tänk att jag aldrig varit här förut? En sak som jag tycker har hänt med mig sedan jag fick detta besked är faktiskt att göra mer saker som berikar mitt liv. Synd att vänta på att livet ska hända på någotvis.

Så vackert och otroligt på natten!

Lås på kärleksbron.

onsdag 15 oktober 2014

Näst sista gången av cellgift!!!!!!!

I fredags var det dags för min konferens med kirurger och onkologer.

(Alla bröstcancerpatienter diskuteras före och efter behandling på en bröstkonferens med alla inblandade specialister. Behandlingen följer ett utarbetat vårdprogram. Vårdprogrammen bygger på aktuella forskningsresultat och inom vårdprogrammets ram kan patienten också erbjudas deltagande i en studie, som ett led i strävan till ökade förbättringar av behandlingsresultaten.
Om utredningen visat bröstcancer, är den vanligaste behandlingen kirurgi. Oftast innebär operationen att tumören med den närmast omgivande bröstvävnaden skärs bort men att bröstet sparas. Om tumörens storlek, läge eller antalet tumörer leder till att man måste ta bort hela bröstet, finns det ofta goda möjligheter till återskapande av bröstet med plastik-kirurgisk teknik, antingen vid samma eller ett senare tillfälle.
Vid de flesta bröstcanceroperationer tas också de närmaste lymfkörtlarna i armhålan ut samtidigt för att man skall analysera om bröstcancern spridit sig dit. Om inget i utredningen innan operationen tyder på att lymfkörtlarna i armhålan är inblandade i sjukdomen tar man i första hand bara bort de 1-3 första lymfkörtlar, som har förbindelse med bröstet, annars tar man upp till ett dussin.)

Det satt 8-10 personer i rummet och jag mitt emot dem. Tittade inte alla i ögonen för att jag kände mig som en "sak". Jag kom dessutom in med andan i halsen för jag hade skrivit 10.30 men det var 09.45 så dom hade ringt och undrade var jag var...jag skyller på cellgiftet (det är faktiskt en bieffekt att bli lite glömsk och förvirrad). Onkologen ber mig att ta av mig på överkroppen för att undersöka mig. Du kan själv räkna ut hur det är att sitta där och alla ska klämma och känna:(((
Under tiden så frågar jag jag lite försiktigt,-Hur många gånger är det kvar av cytostatika behandlingen? Jag såg, sa jag -Sist jag var hos sköterskan att det "bara" var 2ggr till men det borde vara 4? Kan det vara så att det är 2 kvar??
Hon svarade att jag har svarat så bra på behandlingen och och att tumören krympt ca 2,5 cm så ja.
Ja.
JAAAA!!!Herregud vad glad jag blev. Det gick inte att hålla ihop det. Det kändes som att bli räddad från en öde Ö. Skeppet såg mig.
Jag har inte riktigt fattat hur jävla tufft detta har varit därför jag är så bra på att bita ihop.
Bara 2 ggr till av att vakna på onsdag morgon(det är alltid på onsdagar) med ångest över att åka till Sahlgrenska. Först gå förbi det pipande ljudet som är utanför huvudentrén för att gå in till provtagningen och redan här brukar jag få ont i händerna...sedan stickas i fingret för blod och ibland i en ven. Sedan över till andra sidan och in på Jubileumskliniken och upp till avd 53 på 2.a våningen. Väl där så ska jag stickas igen och nu har i stort sett alla bra kärl slutat att fungera...I bland har jag 5 plåsterlappar när jag åker hem. Sen ska "rävgiftet" in. Detta är ju medicin på ett sätt MEN det tar kål på mig samtidigt. Det dödar...och hjälper mig. Inte konstigt att man känner sig helt knäpp.


Så talar ÖVERKIRURGEN, The Boss, chefen. Han är inte sympatisk för 5 öre. Inte det minsta lyhörd för mina önskemål men det är klart, han är ju experten här. Inte jag. Komplexfylld Gubbe tänker jag.  Han säger att vi ska operera i slutet av November. Jag tänker att det ska inte bli av dig i alla fall.

Jag ska berätta allt han sa i ett annat inlägg för att nu börjar jag min research runt detta och har redan fått andra svar men låt mig bara informera att en sak han sa var att ett nytt bröst kan jag räkna med om 2 år...

Jag är inte gnällig! Det är fanimej det sista jag har varit men jag tycker att jag får vara det lite nu mot slutet. Helgen som varit har jag haft ont i huvudet och i kroppen. Så jag tror att det är så här det känns när det börjar släppa...
Det ska bli så skönt att bli som "vanligt" igen. Då är det inte direkt bröstlös man vill vara i 2 år. Ett halvår hade jag kunnat förstå...
Inte kortison svullen. Kunna sova på nätterna(det går inte så bra nu). Sagt detta många gånger men vill förtydliga det igen. Givetvis är fokus på att bli frisk. Jag vill inget annat Men jag är ju också kvinna och mina bröst är inte bara utseende utan jag. Så det är lite sorgligt ändå.

Något som jag har funderat lite på nu så här mot "slutet"(av cellgifter) är att nu måste allt komma tillbaka nytt! Det är lite som att "kläckas" igen...just nu befinner jag mig i puppstadiet kanske. I alla fall så känner jag mig som så. Lite fjunig som en nyfödd bebis ungefär..Snart kommer jag ut ur den puppan(bubblan).

Ny, Vis, Frisk, Stark, Nytt hår. Nya tutor. Wiiiii!!!

I morse var jag på min NÄSTSISTA cellgiftsbehandling. Det var med väldigt lätta steg jag sprang förbi pipljudet utanför huvudentrén som brukar öka ångesten. Behövde "bara" leta efter ett fungerande kärl 2 ggr! Nu är det bara 1 vecka kvar.




torsdag 2 oktober 2014

Vad väntar på andra sidan...?

Jag satt i söndags På Farelli´s och väntade på att Cecilia skulle komma med sin bok "Är jag fortfarande vacker". Den sålde slut på bokmässan i helgen som var och det är fantastiskt kul tycker jag!

När hon väl kom in...lång och vacker och krullhårig och bara fin så satte vi oss vid ett av båsen och hon tog upp den...boken. Jag vågade inte öppna den först för jag visste ju att jag var så naken i den.
Blottad. Hon med. Och jättemånga fler kvinnor. Men ändå läskigt att se vad jag hade gett mig in på.

Så sa hon, -Jag önskar att jag kunde ta med dig till andra sidan!

Hon förstår att jag känner mig så AP-trött just nu och vet att jag måste igenom lite till innan det är över.
Jag öppnade boken och bläddrade direkt till sidan 144 där jag var med. Med ett andetag som stod still så tittade jag på mig...in i mina ögon på bilden där jag är naken, omålad, skallig och bilden är så... jättefin! Fan vad djupt detta med håret har varit...
Jag läser boken heeela kvällen och får en sån skön känsla av att ALLT som jag känt är i stort sett samma för oss alla som blivit drabbade av denna sjukdom.
Andra sidan säger hon och så tittar jag på henne och tänker(säger inget då vilket är konstigt för att vara mig) Vad är andra sidan? Där sitter hon som jag sökt upp för att jag inte hade någon som jag trodde förstod mig, som har varit cancerfri ett bra tag(Frisk blir man efter 5 år tror jag) och har gjort så oerhört mycket bra för Cancerforskning eller bara för allasomvillförstå, engagerat ett lopp, skrivit en bok etc...Detta är ju ändå 2 år senare...hon är ju fri...finns det en andra sida då? Hänger cancern kvar? Fast det är klart att det är ringarna på vattnet från 2 år...
Andra sidan måste betyda något annat...

På måndag så träffar jag en av mina favoritkollegor Joakim och han berättar om sin frus föredrag som hon höll förra veckan. Jag var inbjuden men jobbade. Kunde inte gå.
Hon har alltså tagit texten "Flickan som lekte med elden" och gjort om det till "Flickan som lekte med döden"
Jag blir jättenyfiken och vill vet mer samtidigt som jag känner mig lite besviken på att jag inte gick på hennes föreläsning. Hon är friskförklarad från blodcancer idag med hade inte många procent som talade för henne.
Han berättar lite kort om vad det handlar om och jag förstår precis. Han behövde inte säga så mer än det han lite fumligt ville få med.
Det är så här att hans fru är helt grym! Kurs1:a på juristlinjen, VD för ett av göteborgs viktigaste bolag och rankad som en av Göteborgs mäktigaste kvinnor. DUKTIG.
Jag ska träffa henne nästa vecka och ser så mycket fram emot mot detta!!

När man är duktig. Snabb. Skarp. Driftig. Listan kan vara huuuurlång som helst så har man ofta en uppfattning om dom där andra...dom som är lite långsamma inte lika snabba, driftiga etc...nästan så man kan bli lite irriterad...

Nu kommer själva poängen...flickan som lekte med elden...var bränns det mest??
Är det det som livet går ut på? Att vara duktig...eller har den där lite mer långsamma, eftertänksamma faktiskt nyckeln till lycka?
Jag vet bara att just nu är jag trött...på cellnivå...inte så konstigt kanske med bara 4 veckor kvar av eländet cytostatika! Men fan vad jag har burit fanan högt! Ingen kan säga annat än att jag har gjort allt jag kan för att kunna leva så "normalt" som möjligt. Jag lägger ner den nu...
Längtar till att vara tyst. Litelångsam.

Utanperuk.

Men det är nog ändå så att vi duktiga behöver  få en knäpp på näsan ibland och bara börjar bli mer medvetna om vad som gör oss lyckliga i hjärtat!




Den här eller andra sidan så är jag glad att jag har dig med med mig!!!