(Min bästa väninnas man som bor i L.A. kallar oss för "the herregud possy"och han tycker förmodligen att vi använder det ordet lite väl ofta men det är ett bra ord och det är lite så jag vill uttrycka dom senaste 14 dagarna...)
Sjukhusvistelsen i sig var ett av "herreguden".
Jag checkade in på söndagen och fick sova sådär natten till måndagen då min granne snarkade högre än någon annan jag hört! Tanten mittemot skrek ut vid 04-tiden..-Tyyyyyst!!
Vi blev 5 st den natten. Alltså att ligga 5 personer som inte känner varann är svårt. Vi är alla i samma situation. Jag tänker sådana tankar och det hjälper...
På morgonen är det dags att descutanduscha igen, på med operationsrock och strumpor.
Jag är redo. Detta är bara att göra...cancern ska bort!
Att bli sövd har jag inga problem med men det var en lång operation och jag vet inte exakt hur många timmar det tog. Kanske 4-5 timmar...
Först tar dom bort en lymfkörtel som kallas portvakten, den skickas på analys sen tog dom 3 st till runt armhålan. Hade jag varit patient på karolinska från början så hade dom tagit "portvakten" redan i maj och då hade dom vetat hur det såg ut innan cellgifter. Men så gör man inte på Sahlgrenska Jag återkommer till biverkningarna av detta...
vidare så opereras tumören(tumörerna)och resterande av allt bröst bort och sist ska mina bröstmuskler lyftas och slitas upp för att implantatet(expandorn) ska placeras. Fan va dom kan!! Min Kirurg heter Amelia och hon är helt grym! Hon har tagit mina gamla ärr i beaktning och bara gjort ett pyttelitet stående ärr som inte kommer att synas i typ bikini. Det gjorde så jävla ont att vakna upp. Som en buss kört in i bröstkorgen, men efter dom visat mig hur jag såg ut... Jag var så rädd att jag skulle se ut som alla bilder jag googlat på. Framför allt med min stora tumör men att se att jag inte var stympad tog bort lite...
Jag fick stanna 5 dygn på Karolinska.
Varje dag fick jag en ny "rumskompis" som man ska lära känna lite grann och dag 3 kom en kvinna som hade dränkt in sig i parfym. Jag som är känslig mot detta sa att jag tyckte det var konstigt att hon gjort det med tanke på att ska ligga på sjukhus och inte var ensam. Efter det hatade hon mig och det blev obehagligt. Hon pratade med sig själv hela tiden och var besatt av cancer. Hon sprang runt och visade en bok om självläkning som om den vore bibeln. Den satt hon och läste efter det var släckt med sin lampa som lös mellan gardinen emellan oss. Hon såg så läskig ut i skenet av lampan och jag tyckte hon tittade på mig. Så jag var tvungen att be sjuksköterskan att flytta på mig efter hon somnat. Kunde inte sova bredvid henne. Jag kände att hon skulle strypa mig eller något när jag sov. Väl flyttad till behandlingsrummet mitt i natten log jag lite åt mig själv och undrade om det kanske var jag som var knäpp ändå...
Konstigheterna fortsatte varje kväll och det kändes nästan som jag var på ett mentalsjukhus till slut!
Kanske är det så att rädslan för sjukdomen i sig drar fram det knepiga i oss?
