Självkänsla vs. Självförtroende

I morse var jag på min 3:e strålbehandling av 25st. Jag ska dit VARJE dag i 5 veckor!
I måndags tog det lite tid för att jag måste ligga helt stilla och rätt varje gång. Jag har fullt med små klisterlappar på kroppen som ska hjälpa dem att lägga mig rätt i laserstrålarna och dom ska sitta kvar till det är över. Det var både läkare och fysiker där och mätte och hade sig. Det jag ska göra är att andas i bröstkorgen LIKADANT varje gång jag strålas. Detta är för att skydda hjärtat. Jag strålas på vänster sida och där sitter det ju(hjärtat).
Igår skulle jag vara där 08.20. Vaknade 08.33...!!!! Fick väcka stackars Vera med ett -VI HAR FÖRSOVIT OSS!!! Hon var blixtsnabb och jag var på Sahlgrenska 09.03. Dom tog emot mig. Men jag fick vääääänta. Tänker att om jag nu ska träffa dem varje dag så kanske tidsoptimisten i mig var tvungen att få en knäpp på näsan i början.
I morse var jag där 08.30 och blev klar på 15 min. Jag är duktig på att andas säger dom:)
Jag vet att min underbara vän Monika Björn har en yogaklass 09.00 så jag slänger mig i bilen och åker dit och hinner precis. Det var härligt och tufft.  Yoga utmanar en på så många plan. Det är inte som att springa eller lyfta(fast nästan:). Utan det kräver balans i huvudet och kroppen, från höger till vänster, uppifrån och ner...you get the point. Efter mina operationer är jag just nu lite skev i min kropp och detta är min medicin.
Efter tog vi en fika och jag fick först beröm<3 Hon menade på att det inte kanske är så många som ens skulle kämpa för att hinna till träning efter strålbehandling.  Eller egentligen så är det nog många som är "friska" som inte ens skulle föredra det efter något jobbigt utan i stället välja en fika eller soffan. Vidare så kom vi in på om jag känner mig annorlunda nu...så här lite mer mot slutet.

Jag sa-Ja, jag känner mig på något vis mycket gladare!

När man har blivit "strippad" in till skinnet som jag har blivit. Med allt ifrån tappat allt mitt hår.
Rädslan att inte finnas där för mina barn.
Blivit av med ett bröst.
Kampen med sjukhusen som fortsätter.
Alla möten med människor som ser på en med andra ögon.
... så kan man välja att bli ett offer och tycka synd om sig själv eller helt enkelt börja se vem man verkligen är utan allt det där som är självklart.
Vi pratar vidare och det som kommer till mig är att jag har helt enkelt kommit närmare mig själv. Min självkänsla är så mycket starkare. Förut trodde jag att jag hade det men det var nog så att det snarare handlade om ett bra självförtroende...inte självkänsla.

Tack för i dag Monika.

Namaste:)

I`M BACK!

På nyårsafton går det ett lopp på en mil som jag brukar springa(Sylvesterloppet) och jag var så glad att jag klarade av att göra detta även i år! Att kunna avsluta allt som jag gått igenom med att bevisa för mig mig själv att jag kan!
Det var bara 4 veckor efter jag blev utskriven från Karolinska.
Det var 4 veckor som jag gick från att inte kunna sträcka på min arm längre än rakt fram. Inte längre upp eller åt sidan. Visade sig att man klippt av så många nervtrådar när själva axillutrymningen(lymfkörtlar i armhålan)togs bort.
Nervtrådar är tydligen det mest oelastiska som vi har i våra kroppar och det tar tid att "stretcha" dessa. Det tog mig ungefär en halvtimma om dagen liggandes på rygg att få tillbaka hyfsad rörlighet i vänster armen. Känselbortfallet är på bättringsvägen och det känns som att kroppen börjar ordna upp sig.
Efter loppet fick jag ett sms av en av mina bästa tjejer. Hon har varit så fantastisk och stöttande och jag tappade det! Började gråta och kunde inte stoppa det. Det var något i det hon skrev som utlöste en spärr i mig. Jag har gjort det! Det är över nu. Allt kan börja gå tillbaka till "normalt"!
Eller?
Jag blir aldrig densamma igen men den NYA Christine är bättre! Det går inte att se tillbaka och säga att allt har varit jobbigt. Det har varit en resa som har hjälpt mig att förstå så mycket om dels mig själv och mitt förhållande till andra.
Just nu är jag medveten om att jag kan vara lite känslig då och då men det är som att jämföra med att t.ex. titta på OS. När någon tar guld så brukar jag gråta en lyckotår för att jag kan känna lyckan. Efter att ha disciplinerat tränat och nått ett resultat därefter.


Nu är det den 13/1 och jag har sedan nyår verkligen tagit tag i min träning igen. Min kropp och själ sjunger och äntligen börjar jag fungera som jag brukar!!! Från och med den sista januari ska jag undervisa Yoga igen och det ser jag verkligen fram emot.
Jag har mycket att dela med mig av och kanske är det i Yogaforumet som jag kommer att göra det. Kanske jag en vacker dag skriver om allt det jag lämnat utanför här. Vi får se...det är så trist med cancer tycker jag. Är så trött på det nu. Tänker fokusera på annat i år!

Detta skrev hon till mig på nyår<3