Inte attraktiv längre!?

Jag är ledsen…as in sad.

Det är ett maraton lopp detta…och jag har sprungit någonstans mellan 4 km och 1 mil kanske. En bit kvar kvar alltså. Jag ser det som ett lopp...

Ska man ladda för ett maraton så kanske man inte ska ta slut första milen...

Detta gick upp för mig häromdagen och sedan dess har jag varit väldigt låg. 

Det är väldigt lätt att bli entusiasmerad av alla  underbara vänner som vill peppa mig. 

Får ofta den här- Hur långt är det kvar på cellgifterna? JA!! bara 6 veckor kvar!! Och jag har liksom känt så med..

Det som nyss gått upp för mig med är just det, cellgifterna är bara början...resten är kvar.

Mitt logiska tänkande säger att jag är bra! Det ger mig en klapp på axeln och säger att det är snart över. Med tanke på att min sjukdom ”Cancer” som jag förövrigt är jävligt TRÖTT på(ordet och allt som det innebär) har en 100% dödlighet med sig så måste jag gå på cellgifter, operera mig och strålas för att överleva. Sen ska jag äta ett piller varje dag i 5 år som kommer att föra med sig klimakteriet..etc...
Fokus är givetvis att bli frisk!!

Känslomässiga tänkandet…just nu är inte det…det som är rädd för den(cancern alltså, vilket är konstigt kanske). 

Utan jag är ledsen som fan för att jag inte är attraktiv längre. 

Jag känner mig som - Där kommer hon med peruken, hon som har/fick cancer!

Dessutom snart, väldigt snart är jag dessutom stympad! 

Attraktion är inte bara hur någon upplever en på utsidan, utan lika mycket hur det är på insidan.

Så du kan säga att jag är fin etc. men Försök att tänka hur det känns varje dag med detta...

Det som jag tycker är ändå jobbigare för fåfängan är att jag kommer ha det friska bröstet kvar…tills själva plastikirurgin händer.  NÄR är det?? Det kan dom inte svara på…kan ta ett år. &%€#")(/&MOOORRRR!!!

Man blir fan schizophren! Jag vill INTE MER!!!

I morse på väg till Sahlgrenska för omgång 5 av 12 cytostatika så ringde jag till min bästa manliga vän! Min killkompis säger man väl...

Jag tänkte bara dela med mig av vår konversation och ha med dig att han är bra på att överdriva lite;)

Men har är världens bästa!!

Jag, - Hej, vad gör du?

Han, -Jag är i Norge. Hur är det med dig? Vad gör du?

Jag,-( Lipar)Jag är sååå ledsen och känslig idag och igår OCH i förrigår!!! För att jag känner mig så jävla oattraktiv! Ledsen! Trött på all jävla cancer.

Han,-Men du, Du är den som jag känt längst(ca 25 år)och av ALLA som jag känner har du den farligaste sjukdomen och är den som hanterar det bäst!

-Du har dessutom sett till att du har världen bästa relation med din föredettaman som dom flesta inte skulle kämpa för!

-Barnen mår bra och tänker knappt på detta!

-Du har ett chefsjobb som du gör bra och med mycket ansvar på dina axlar.

-Vidare så har och får du ALLTID som vill!

-Viket jobb du vill, vilken man du bestämt dig för(han har ju inte alltid rätt som sagt)

Men, han har en poäng...jag har alltid fått som jag vill i stort sett(eller det som jag har tagit mig an) och nu...här nu...sitter jag i en situation som jag INTE kan påverka.

Jag sitter i knät på sjukvården och kan inte bestämma själv. Inte påverka min tumörs minskande etc...

Detta är hur frustrerande som helst.

Men han vill ju gärna säga att snart är det bra...

Men för att han ska förstå min vardag så jag tar ett exempel från gårdagens Frans & Brynfärgning(mina har blivit glesa och få av giftet)för honom...så han ska förstå...fast detta är ju för tjejigt...men ändå.

Jag ligger ner på britsen och får ju förklara att jag har peruk. Annars ska dom hålla på och dra bak allt hår i en pappmössa eller handduk.

Flärpen som sitter bak i nacken av peruken löser ut och min peruk blir stor och bred. När behandlingen är över ska jag betala och jag känner att den inte sitter helt bra men går ändå fram och betalar. Där är det full med folk och det står minst 5 st i kassan. Går in på toaletten för att kolla hur jag ser ut..

Den sitter alltså först och främst snett och sen lååångt bak så "hårfästet" börjar mitt på huvudet och jag har fått väldigt kort lugg.

Han börjar skratta! Det hade jag kanske också gjort för ett par veckor sedan men nu känns det bara ovärdigt. Kanske känns som ytligt men det är så här jag känner...

Det måste vara ok att få bryta ihop. Vara i det. Det går nog över snart. Och JA jag vill vara och känna mig vacker.

Kram från mig.