Lycklig tjej!

Det är oktober. Rosa bandets månad. Man ska köpa allt rosa så det kommer in pengar till bröstcancerforskning. Det är ju väldigt bra…men för mig började den här månaden med allt rosa som en påminnelse om hur jag haft det senaste 16 månaderna…

Jag gick in och tittade på min blogg i går och såg att det var över 600 som läst senaste veckan!! Sist jag skrev något var i slutet av februari. Kände att det kanske ändå var dags att berätta lite om hur det faktiskt ÄR efter allt.

Att få ett cancer besked är förjävligt! Det är fyllt av rädsla och sorg. Dessutom är det lite som att få spetälska också. Så kände i alla fall jag. Efter jag var klar ville jag inte vara hon som fått cancer mer utan bara bli Christine igen.

Så var INTE fallet. Först kom tröttheten, en trötthet som var som 100 gånger värre än jetlag. Jag mådde illa och var snurrig. Ville inte gå upp ur sängen och när jag väl gjorde det så hamnade jag på soffan. Alla som känner mig vet vad jag tycker om soffpotatisar...Ville inte gå ut och träffa folk och när jag gjorde det så möttes jag av allas kramar och glada ansikten för min skull. Bara det att det kunde jag inte ta emot just då. Ville inte prata om det hemska, ville helst bara att det skulle försvinna. Men det var nu jag var tvungen att faktiskt stå ansikte mot ansikte med DET. Jag hade varit så fokuserad och stark under alla veckor, månader av cellgifter, krig med sjukvården och strålbehandlingar att jag inte haft utrymme att bearbeta detta. Min hjärna slutade att fungera. När jag skulle prata med folk, vänner, arbetskamrater så kunde jag inte få fram intelligenta meningar eller hittade inte ord för det jag ville säga. Jag trodde på riktigt att cellgifterna hade dödat min hjärna och att det skulle vara så här! Jag var så ledsen. Tills jag till slut ringde en sköterska och berättade hur jag mådde.

Hon tog sig tid och förklarade att det är väldigt vanligt att må så här efter allt jag varit med om. Mental utmattning kallade hon det. Det ringde även en kurator som var orolig och jag blev sjukskriven. Konstigt nog så får man inte den här informationen…eller så fick jag det men kommer inte ihåg. Faktum är att om jag ska vara helt ärlig så känns det som att det senaste året har varit en lång jäkla minneslucka. Detta var en fredag. Under den helgen hände något. 

Jag fick energi och konstigt nog kände jag att min hjärna, mina tankar blev snabbare. Det var så fantastiskt att känna att jag började komma tillbaka. Det var ganska många saker som hände under detta ”uppvaknandet” som jag kanske väljer att skriva om i ett annat inlägg men ALLA som går igenom något jobbigt borde ta hjälp efter. Jag gick till kuratorn efter en månad ungefär men då hade jag redan förstått hur det hängde ihop och kände mig klar med det.

Fysiskt så är det en ganska omfattande operation, profylastisk masektomi och ett stort område som ska läka samt att det ärret som jag har i armhålan. Där gick man in och tog ut en klase lymfkörtlar och i samband med det var det nerver som klipptes av. Nervtrådar är inte elastiska utan tar tid att ”växa tillbaka”i sina banor. Känselbortfallet kan vara till min fördel med tanke på hur ont det gör att jobba med detta. Det har tagit mig 10 månader att få tillbaka rörligheten med hjälp av daglig träning(stretch övningar och andning)och min osteopat och vän Peter Nemilä som ingen borde kunna vara utan. Träning är en så stor och viktig del av mitt liv både fysiskt och mentalt så lite frustrerande har det varit att inte kunna göra sådant som var självklart innan detta. Men med hans hjälp har jag fått hopp om att jag kommer att kunna bli hel.

Just nu sitter jag på planet hem från Stockholm. Har varit och träffat min kirurg Amelia(som utförde den första operationen i november) samt plastik kirurgen. Dom kommer att operera mig tillsammans den 12 november och jag kommer då få ta bort expander protesen samt mitt friska bröst och få två permanenta silikonbröst. 

Så jävla glad!!! 

Så trött på att inte känna mig fin naken. Kanske låter ytligt i det stora hela men sån är jag.

Det kanske blir fler operationer om inte allt går vägen med tanke på att jag är strålbehandlad men den dagen den sorgen. 

Just nu känns det som att jag snart är klar!

Färdig.

Igår gjorde jag min sista strålbehandling Det var med lätta steg som jag gick ut genom dörrarna från Sahlgrenska. Lite Deja vú fick jag då jag har känt så här förut.
25 ggr. Varje dag i 5 veckor har jag lagt mig där på bänken i bar överkropp, med armarna över huvudet och hört instruktionerna i högtalarna.

-Andas in och håll andan...(här tar det typ 10-15 sec)...andas som vanligt.
Maskinen vrids och åker runt och strålar när jag håller andan. Detta upprepas ca 10 ggr.

Det var väl inte så svårt i sig men jag åkte på influensan och det är super svårt att andas med rethosta som höll i sig ca 3 veckor av 5. Annars så var jag glad över att det under hela behandlingen faktiskt sett väldigt bra ut. Jag började bli lite röd i skinnet för några dagar sedan och fick tyvärr informationen att det är en fördröjning med strålning. Så det blir värre i ungefär 14 dagar...
Jaja det läker ju med tiden. Det som jag varit mest förvånad över är den trötthet som jag känt.
Helt slut! Så kände jag mig aldrig under cellgifterna. Det tar på en mer än vad man kan föreställa sig det här med att "döda" celler i kroppen.

Nu är det i alla fall ÖVER!!! Mina behandlingar mot min cancer är slut. Ingen ide att tanka på vad som kan hända sen, utan jag tänker ta vara på den här känslan. Tänk att med körtid och behandlingar har jag lagt ca 30-35 timmar på strålbehandling, ca 60 timmar med alla cellgiftsbehandlingar 7 dygn sammanlagt inlagd med operationer 5 flygresor tur/retur till Stockholm/Karolinska.
All den här tiden har jag ju nu. Den tänker jag investera i mig själv. Jag ska springa, yoga, lyfta, meditera, gå på party, resa, pussaännumerpåminabarn och älska mera.

Jag vill tacka alla! Alla ni som varit med mig på detta som tagit 10 månader av mitt liv.
Är så tacksam!

Fick dessa idag av ett blomsterbud! Tack Cecilia och Kajsaclara.

Självkänsla vs. Självförtroende

I morse var jag på min 3:e strålbehandling av 25st. Jag ska dit VARJE dag i 5 veckor!
I måndags tog det lite tid för att jag måste ligga helt stilla och rätt varje gång. Jag har fullt med små klisterlappar på kroppen som ska hjälpa dem att lägga mig rätt i laserstrålarna och dom ska sitta kvar till det är över. Det var både läkare och fysiker där och mätte och hade sig. Det jag ska göra är att andas i bröstkorgen LIKADANT varje gång jag strålas. Detta är för att skydda hjärtat. Jag strålas på vänster sida och där sitter det ju(hjärtat).
Igår skulle jag vara där 08.20. Vaknade 08.33...!!!! Fick väcka stackars Vera med ett -VI HAR FÖRSOVIT OSS!!! Hon var blixtsnabb och jag var på Sahlgrenska 09.03. Dom tog emot mig. Men jag fick vääääänta. Tänker att om jag nu ska träffa dem varje dag så kanske tidsoptimisten i mig var tvungen att få en knäpp på näsan i början.
I morse var jag där 08.30 och blev klar på 15 min. Jag är duktig på att andas säger dom:)
Jag vet att min underbara vän Monika Björn har en yogaklass 09.00 så jag slänger mig i bilen och åker dit och hinner precis. Det var härligt och tufft.  Yoga utmanar en på så många plan. Det är inte som att springa eller lyfta(fast nästan:). Utan det kräver balans i huvudet och kroppen, från höger till vänster, uppifrån och ner...you get the point. Efter mina operationer är jag just nu lite skev i min kropp och detta är min medicin.
Efter tog vi en fika och jag fick först beröm<3 Hon menade på att det inte kanske är så många som ens skulle kämpa för att hinna till träning efter strålbehandling.  Eller egentligen så är det nog många som är "friska" som inte ens skulle föredra det efter något jobbigt utan i stället välja en fika eller soffan. Vidare så kom vi in på om jag känner mig annorlunda nu...så här lite mer mot slutet.

Jag sa-Ja, jag känner mig på något vis mycket gladare!

När man har blivit "strippad" in till skinnet som jag har blivit. Med allt ifrån tappat allt mitt hår.
Rädslan att inte finnas där för mina barn.
Blivit av med ett bröst.
Kampen med sjukhusen som fortsätter.
Alla möten med människor som ser på en med andra ögon.
... så kan man välja att bli ett offer och tycka synd om sig själv eller helt enkelt börja se vem man verkligen är utan allt det där som är självklart.
Vi pratar vidare och det som kommer till mig är att jag har helt enkelt kommit närmare mig själv. Min självkänsla är så mycket starkare. Förut trodde jag att jag hade det men det var nog så att det snarare handlade om ett bra självförtroende...inte självkänsla.

Tack för i dag Monika.

Namaste:)

I`M BACK!

På nyårsafton går det ett lopp på en mil som jag brukar springa(Sylvesterloppet) och jag var så glad att jag klarade av att göra detta även i år! Att kunna avsluta allt som jag gått igenom med att bevisa för mig mig själv att jag kan!
Det var bara 4 veckor efter jag blev utskriven från Karolinska.
Det var 4 veckor som jag gick från att inte kunna sträcka på min arm längre än rakt fram. Inte längre upp eller åt sidan. Visade sig att man klippt av så många nervtrådar när själva axillutrymningen(lymfkörtlar i armhålan)togs bort.
Nervtrådar är tydligen det mest oelastiska som vi har i våra kroppar och det tar tid att "stretcha" dessa. Det tog mig ungefär en halvtimma om dagen liggandes på rygg att få tillbaka hyfsad rörlighet i vänster armen. Känselbortfallet är på bättringsvägen och det känns som att kroppen börjar ordna upp sig.
Efter loppet fick jag ett sms av en av mina bästa tjejer. Hon har varit så fantastisk och stöttande och jag tappade det! Började gråta och kunde inte stoppa det. Det var något i det hon skrev som utlöste en spärr i mig. Jag har gjort det! Det är över nu. Allt kan börja gå tillbaka till "normalt"!
Eller?
Jag blir aldrig densamma igen men den NYA Christine är bättre! Det går inte att se tillbaka och säga att allt har varit jobbigt. Det har varit en resa som har hjälpt mig att förstå så mycket om dels mig själv och mitt förhållande till andra.
Just nu är jag medveten om att jag kan vara lite känslig då och då men det är som att jämföra med att t.ex. titta på OS. När någon tar guld så brukar jag gråta en lyckotår för att jag kan känna lyckan. Efter att ha disciplinerat tränat och nått ett resultat därefter.


Nu är det den 13/1 och jag har sedan nyår verkligen tagit tag i min träning igen. Min kropp och själ sjunger och äntligen börjar jag fungera som jag brukar!!! Från och med den sista januari ska jag undervisa Yoga igen och det ser jag verkligen fram emot.
Jag har mycket att dela med mig av och kanske är det i Yogaforumet som jag kommer att göra det. Kanske jag en vacker dag skriver om allt det jag lämnat utanför här. Vi får se...det är så trist med cancer tycker jag. Är så trött på det nu. Tänker fokusera på annat i år!

Detta skrev hon till mig på nyår<3