Vad är definitionen på stark?

Jag har fått höra detta hela mitt liv, att jag är stark. Nu mer än någonsin...

14x30 sec Häng varvat med...

14x3 powersnatch....Tack Monika.

Vad är stark? Hur är man? Pratar man fysiskt eller psykiskt?

Fysiskt så är jag väl stark(beror på vem jag jämför mig med) och psykiskt så skulle jag vilja kalla mig det också. Vet inte om jag skulle klara en extrem situation som typ tortyr om jag var hemlig spion men...stark.
Jag har alltid haft mycket energi och jag gillar den. Min energi alltså. Vidare så jag är en obotlig optimist som tycker om att vara busy!!!
Det är inte ofta jag hamnar på soffan och tittar på tv t.ex.

Så varför vill jag ta upp detta? Jo därför att just nu så får jag så enormt mycket feedback på mitt sätt att hantera min situation i cancerbranchen. Det är inte så att jag inte blir jätteglad över allt detta stöd MEN är det verkligen sååå fantastiskt det jag gör? Jag är ju som vanligt...eller är det just det. Att jag kan leva som vanligt?

Blir man förändrad av cancer? Lite mer medveten om att det som är verkligen är viktigt?
-Har du funderat på att måla "Carpe Diem" på en vägg ännu? var en kommentar som jag fick i veckan. Tyckte att det var roligt sagt! Jag anser mig vara rätt bra på att vara i "nuet"men har inte blivit frälst av detta!
Faktum är att jag är skittrött på att ha cancer!!! Jävligt trött på att vara flintis dessutom.
I stället för att tacka ja till allt som brukar hända på helgerna i mitt sociala liv så valde jag och Vera(Olivia valde att vara busy) att bara vara hemma. Mysa. Tända ljus och kolla på film. Jag älskar att vara med mina barn.

MEN efter en superbusy vecka med;
-Jobb. Jag jobbar som restaurangchef på Joe Farelli´s. Älskar mitt jobb.
-Cellgifter. 2:a veckan av det nya jag får. Ska få det i 10 veckor till. Läkaren sa att håret förmodligen kommer att växa tillbaka nu när jag får detta:)
 -Träning. Vi har även startat en löpgrupp för alla som vill ha hjälp att komma igång inför loppet den 20 september!
-Intervju av SATS tidningen där dom har ett samarbete med rosa bandet(så nu vet snart hela Sverige om cancern)
-Cecilia har tagit med mig i sin bok "Är jag fortfarande vacker?" Flintis på en bild, Törnrosa på en annan. Kommer ut under bokmässan BTW.
-Med mera...
Allt detta ger ju en egoboost givetvis! Och det är lätt att "gömma" sig bakom att vara fullbokad...så när jag nu valde att vara hemma så gav jag också utrymme för att låta tankarna om livet just nu ta plats. Det är klart att dom måste få göra det och jag vet att det inte går att fly. Men faktum är att jag trivs med att bara vara jag. Inte analysera för mycket men resultatet av att inte vara busy har lett till att jag varit. Ledsen.Tröttpåcancer. Känslig. Otålig. Inte stark.

I dag är en ny dag och jag ska gå på Hockey! Träningsmatch mellan Lugano och Frölunda.
KUUUUL!
...Och jag ska dricka vin och låtsas som allt är som vanligt:)

I dag ska jag springa Midnattsloppet!

Veckan började ju med en liten "detour" men har definitivt vänt och blivit bättre!

Undrar om det handlar om attraktionslagen ibland...Det man ger får man tillbaka på någotvis.
Jag var aldrig rädd för att vara offentlig med den här cancern men det har varit jobbigt att möta folk ändå. Varför jag vill skriva några rader om detta är just för kanske är du en som inte vill dela med dig. Det kan vara om vadsomhelst, måste inte vara cancer. Min upplevelse är givetvis min och jag kan inte säga att en annans blir densamma MEN det stöd, den kärleken och energin som kommer min väg p.g.a. Er. Dig gör mig så lycklig! Jag hade aldrig anat att det var så här om jag inte vågat vara öppen. Så,
T A C K T A C K T A C K T A C K T A C K T A C K T A C K T A C K.

I tisdags morse vaknade jag upp på Sahlgrenska. Allt hade gått bra och jag fick åka hem.
T A C K Lalle för att du kom och hälsade på, tänkte på att jag ville ha en smoothie(och bulle;) och körde mig hem.
Senare på eftermiddagen fick jag ett sms av en fin vän. Hon skrev att hon hade en "grej" till mig och jag blev givetvis supernyfiken! Så i ösregnet åkte Vera och jag hem till henne i Örgryte. Hon kom ut i regnkläder och med en NK påse i handen...

Så lyxigt!

Vilken superlyxig present! En duscholja från Chanel och två(2?) av höstens lack!
T A C K Maria. Det var överraskning som överraskade!!!

Onsdag morgon var det dags för Sahlgrenska(där jag är stammis) igen. Det är cytostatika dags! jag vet om att när jag går in på provtagningen att jag förmodligen inte har fått upp mitt blodvärde men hoppas det ser ok ut. Vill ju gärna köra på med detta så jag blir klar någon gång. Malin är med mig den här gången. Det är så skönt att ha med sig någon under dessa behandlingar. Att bara sitta och prata lite skit gör att den här stunden blir lättare!
T A C K Malin, du är en pärla!
 Okej så Rebecca(min sköterska som är heeeelt underbar) är tillbaka från semester och jag är glad att det är hon igen. Dessutom är det nya cellgifter som jag ska få VARJE vecka i 12 veckor(om allt går som planerat). Hon förklarar att jag har 97 i Hb och att allt under 100 inte är ok och att hon måste ta detta med en läkare...kanske jag måste få blod säger hon.Hon kommer tillbaka och säger att i och med att det INTE var cellgifterna som fick mig till detta dåliga blodvärdet så beslutar dem att jag får cytostatika idag.
T A C K Rebecca.
Det här NYA är mycket snällare mot mig. Håret kommer att t.ex. börja växa igen:) Vad den gör är att den "jobbar" varje vecka i stället för var tredje.
Cellgift funkar så här, det går in och dödar cellen när den delar sig. Så jag som har en långsamväxande(alltså celldelningen)tumör får nu en medicin som kommer att bli effektivare mot cancern och snällare mot MIG. Plötsligt så känns det som jag fått något bra mitt i allt!

Ser det lite blått ut eller?

Vidare så beslutar vi att jag ska få blod ändå...därför att det tar ändå några veckor(typ 3) att "komma tillbaka"ifrån den blodförlust som jag fick. Jag har 0+. Om man har 0+ så kan man bara få blod från 0+. Fast alla kan få från 0+...måste vara väldigt bra blod jag har.

Det skulle ta ca 2 timmar att se om mitt blod fungerade med det nya samt att det skulle bli varmt etc. Så jag fick åka iväg och äta lunch. Det gör jag med Monika Björn. Vi sitter och pratar och jag berättar om blodet. Hon börjar berätta om bloddoping. Bloddopning är nog den vanligaste formen av dopning inom alla idrotter. Orsakerna till detta är många men huvudorsakerna är att det är lätt att genomföra, det ger en stor prestationsförbättring och det är väldigt svårt att upptäcka. Hmmm...tänker jag. Kanske ska springa midnattsloppet ändå säger jag. Där är hon underbar och säger hon springer med mig! Det får ta 120 min om det ska vara så. Hon fattar direkt att detta loppet inte handlar om tid just nu. Utan att få göra det. Att få sparka den där jävla cancern i röven och säga att jag gör det ändå. Ingen tid. Ingen tävling.
T A C K Monika för att du får för dig att springa 10 km mittinattenmedmig.

Dagens outfit;)

Inlagd på Sahlgrenska:(

Det är som sagt inte alltid solsken i cancerbranchen...

Lite synd om mig.

Här ligger jag nu i min Louis Vuitton/Västragötalands vita rock, nyduschad i Descutan och supersexiganättrosor. I P E R U K. Räcker att jag ser ynklig ut som det är...
Jag ligger inte här för att jag har cancer men hade jag inte haft det så hade detta inte hänt. Inte just nu alla fall.

Jag hade kunnat vara med på Särös Kungliga Triathlon i fredags Vi(jag och Cecilia)hade t.o.m en riktig Ironman mästare(fast han bytte ut oss haha) i vårt lag. I söndags kunde jag varit med på Color Me Rad och sprungit. Nu skulle jag kunna ta en kvällsrunda. Kommer förmodligen inte att kunna springa Midnattsloppet på lördag&%€#!!!

Jag försöker att vara i nuet men liiiite sur är jag ändå. Eller var det meningen att jag skulle ta det lugnt. Kanske det var just det...som var meningen....(skelöga)

Utan att gå in för mycket i detalj så vill jag ändå skriva att jag har under mina 3 senaste cytostatika behandlingar haft mellan 133 och 127 i Hb och idag 91. Blodvärde alltså.  Låt mig bara säga att under 100 är blodbrist men väldigt individuellt.
 Så vad har hänt?
Jo, jag har en tumör som är hormonkänslig och i och med detta så vill läkarna att om man har en hormonspiral, ta ut den. Det köper jag. Lustigt nog så är det jag som har påmint och frågat om detta tills för 4 veckor sedan när en av läkarna sa att jag skulle göra det. Gynekologen som jag träffade kunde inte först förstå varför detta rekommenderas då det inte finns något Östrogen i den. Det finns inte ens studier på att det finns ett samband. Men jag ville inte chansa så klart. Det är tydligen vanligt att man blöder lite efteråt och jag tänkte väl inte mer på det. Trött har jag varit men det trodde jag berodde på cellgifterna...
Sedan i Torsdags har jag varit fram och tillbaka på akuten och fått medicin som ska hjälpa mot detta(vill liksom inte berätta allt) Lördag till Söndag gick bra. Kunde vara med mina underbara vänner i Båstad. På söndag kväll hjälpte inte medicinen längre och efter att ha rådfrågat med sjukvårdsupplysningen så bestämde jag mig för att åka in idag. Inlagd för en skrapning...hmm.

Nu är klockan 20.00 ca. Jag vet inte när jag får opereras. Inom 24 timmar sa hon för en stund sedan. SEEEEEGGTTT.

Har kollat på Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann. Högt! Hon som ligger brevid mår inte så bra. Stackars henne känner jag samtidigt som jag vill att hon ska däcka. Hungrig som en varg. Dropp är det enda man får här tydligen. Får se det som fasta. Det har jag ändå aldrig karaktär att göra så...

Man måste få gnälla lite. Sällan jag drar cancerkortet. Fast det har väl bara börjat.
Nä jag SKA springa midnattsloppet på lördag. Även om jag får gå i mål. Milen innan det viktiga loppet!
Fightcancerandrun

Vilken bra vecka!!!

Om du nu är en som läser bloggar så har jag förstått(av min Olivia 14 år)att man minsann gör fleeera inlägg per dag. Jag kan inte skriva om jag inte har något att säga...riktigt. Att bara dela med mig av min vardag känns så "bloggigt". Samtidig som det finns så mycket att dela...hm..och att det känns som att det finns lite förväntan på att dela nu när jag börjat:)
Så om jag får summera min vecka helt enkelt ;

Efter att ha skrivit att man kan få lite "pluspoäng" om man frågar mig om att hänga med att träna så har jag fått många som vill detta!! Tack och fortsätt gärna!! Det är det enda som hjälper mot Fatigue(fancy name for deadly tired) Herrejävlar va trött jag blev den här sista omgången av cellgift:(. Så trött att det känns som att det inte går mer...så fick jag en fråga om jag ville vara med på en SUP Yoga? Det är alltså yoga på en surfbräda typ. Jag tackade givetvis JA! Hur kul som helst tänkte jag.
Väl där så träffar jag Maria Cerboni som tagit med mig på detta. En liten tjej på utsidan med superpowers på insidan!
Det var lite konstigt att göra detta för jag(alltså FATIGUE) var inte riktigt med...på vad jag skulle göra eller vad jag tackat jag till. Men ville köra och bara få den här tiden att vara utfylld med bra saker.
Maria går igenom tekniken och vi hoppar på och börjar paddla. det är sååå svårt att stå upp. Trodde aldrig att det skulle vara det. Yoga kan jag ju och bra balans tycker jag att jag har men detta va ju läskigt! Vattnet nere i hamnen(vid Storan) är GIFTIGT och allt jag tänker är att jag inte får att ramla i. Fast jag hade både peruk och en löparmössa...ifall.
Vi paddlar ut och det är jag måste sitta på knäna. Benen bara skaka och jag kände inte att jag var nära att se så cool och avslappnad ut som Maria. Vi är 4 st plus henne. Efter en stunds paddling så ska vi yoga. Det är fortfarande sååå svårt att stå upp. Hon kör på med olika positioner som är rätt"basic" men så svårt att utföra på brädan. Till slut är det dags för avslappning och det är liggande på rygg. Där guidar hon oss till att känna rytmen av havet. Meditativt. Härligt.
Efter det så säger hon att vi alla kan paddla tillbaka. I vår egen takt. Hur vi vill(stå sitta) men att vara tysta. Inte prata med varann...det var så fräckt att paddla iväg själv. Avslappnad. Lugn. Stående på brädan..utan att vara rädd.
Jag tyckte att det var en så speciell upplevelse som man kan ta med sig i livet. Är man spänd och rädd så blir resultatet därefter. Lugn och stilla på insidan så blir det lättare.

Men det är klart att jag är rädd. Cancer leker man inte med. Men det är lite lättare om ändå försöker vara. Avslappnad. Lugn. Som på brädan. Resan är ju ändå där.

Det blev lite mer rolig träning som löpning och crossfit. Löpning vill jag lägga extra mycket fokus på nu inför LOPPET som det snart bara är 5 veckor kvar till 20 September kan alla vara med och kämpa mot cancer.

Avslutningsvis fick jag ÄNTLIGEN ett(faktiskt två)band till WOW. Fan va cool hon är Robyn!!!

Och jag gick dit som brunett!!

And Yesblondeshavemorfun!!

Handbok i hur man bemöter mig som fått cancer.

Jag har som sagt fått CANCER...det är inte något besked som på något vis är lätt. Det var inte många veckor sedan jag var precis som vanligt och definitivt INTE tänkte på cancer. Hela tiden.
Rädslan att få det samt att vara den som har det i samma mening är knepig att förklara, men det är jag lite grann. Jag har inte kommit så långt ännu och kan inte så mycket men jag känner...så mycket mer än vanligt. Ledsen, glad, hysterisk a jag vet inte men VÄLDIGT nära alla mina känslor.

Det innebär även dina.

Jag förstår att det är svårt att veta hur, vad man ska säga. Det finns inget svar på det. Alla är vi olika.
Tänk om det kunde vara ok att vara olika? Det är så jag känner just nu. I fredags så kände jag att jag läääängtade efter Cecilia som jag knappt känner men hon är den enda som jag jag känner tillhörighet med. Hur är detta möjligt att jag plötsligt vill vara med någon som knappt känner MIG? Hon är helt grym och haft cancer då givetvis men är frisk idag.
Innan jag staplar upp handboken så vill jag göra en liknelse...som jag hoppas kommer ut rätt nu...
För ett par dagar sedan lyssnade jag på Timbuktu på sommar i P1, han pratade om sin uppväxt som mulatt(får man ens säga det?) Hälften vit, hälften svart. Att inte veta vart man tillhör. Hans resa kändes så verklig för mig därför att jag faktiskt förstår. Förstår först nu hur det är att inte tillhöra...Tillhör jag cancermänniskor eller dom friska? Jag känner mig frisk men blir bemött som sjuk. Är sjuk men känner mig frisk...(hur gör man skelöga i text?.

Hur vill jag då bli bemött? Jo, först och främst så vill jag att du ska vara ärlig. Säg gärna att du inte vet vad du ska säga om det känns svårt, men OM du vet så måste du säga det! Det är så svårt att möta någon som jag vet, vet. Allt blir tillgjort och jag blir bara ledsen. En blinkning eller tummen upp funkar med.

Humor! Prata gärna om min peruk och säg något om att du vet att jag har den på. Jag kallar den Törnrosa. Ska hitta fler nu som oxå ska få fina prinsessnamn.

Om du är nära vän med mig så förväntar jag mig ingenting. Det räcker med ett hjärta på ett sms då och då. Det som gör mig ledsen är ursäkter att du inte hinner med etc. Valet att vara engagerad i min cancerresa är ditt. Jag är lycklig att jag har så många fantastiska vänner, Blir rörd till tårar för allt stöd.

Ett exempel på ett möte som gjorde min kväll i lördags var en tjej som jag inte känner med vet om. Hon satt på ett bord bredvid på restaurangen, reste sig och gick fram till mig och sa tyst att hon läser min blogg och hon var glad att jag delade med mig! Inget mer. Så lätt. Så kort. :))) Modigt!

Du får gärna ringa!!! Du stör inte. Om jag känner att jag inte orkar prata just då så svarar jag bara inte helt enkelt. Sen ringer jag upp när det finns tid. Ibland blir det många timmar i telefonen och då blir mina barn trötta på mig.

Vidare så är det bara så att det måste pratas om först. Det går inte att hoppa över det men när det
är klart så vill jag gärna höra om dig och bara vara som vanligt.

Sen kan man samla riktigt många pluspoäng och fråga om jag vill träna!!!

Här kör vi handstående drillar varvat med marklyft.

Straddlepress, tuck, örnenben, split spagat i handstående, ja Monika Björn du är underbar!

Träning!

07.00 hoppade jag upp och gjorde min smoothie (den gröna), drack kaffe och tog kortison. Inte illamående pillret för det var inte hemma och tänkte att det går nog bra utan. Duschade och försökte bli av med "lukten"genom att skrubba mig. tog på mig träningskläderna och tänkte,-Kanske inte vill gå till Crossfit Göta ändå...jag springer istället...men så tog jag på mig peruken med ett "just do it" pannband och skrattade lite åt mig själv och åkte dit.

 Det är svårt att beskriva hur ett crossfit pass är om du aldrig har gjort det men med tanke på att dom flesta som har gått halvvägs  genom min behandling skulle kunna skriva under på hur TRÖTT man är så känns det som att det inte kommer att gå. Grejen är den att varje gång jag tränar(hur trött jag än är) så får jag energi. Det hade jag kunnat säga innan jag klev in i cancerbranchen men det är först nu som folk verkar vilja förstå. Till och med min tonårströtta dotter Olivia tar sig plötsligt en "powerwalk" för att bli pigg!!! Nu måste man kanske inte välja Crossfit men det är ju såååå roligt! Jag var helt lycklig när jag åkte därifrån 09 på morgon och var full av livskraft.

min tid 19.40(skalade lite...)

 

Bevis på att man va med:)

Från och med nästa vecka ska försöka planera min träning så att jag får in det som jag både gillar och behöver. Det är ett viktigt lopp den 20 September och jag kommer att skriva mer om detta nästa vecka men gå gärna in på mynewkickassnewlife och läs mer. Det är bara en mil och man måste ju inte springa hela...

så bra!!

Round 3

I onsdags morse var det dags igen då. Den tredje och sista omgången av LEC, cocktailen av 3 olika cellgifter. Första gången gick bra och jag liksom hann inte fatta riktigt. Andra var också ok men det var mer tydligt att jag mådde dåligt på lukten av giftet. Det dunstar av under dom 5 dagarna som det verkar. Nu när jag skulle inför detta igen så börjar det vända sig i magen bara av minnet av lukten från förra...
Pernilla va med mig, lite sen som vanligt(jag alltså) fick ringa henne och be henne ta en nummerlapp till provtagningen som måste göras inför varje gång. Det vill dom helst ha en timme innan så dom ser hur blodvärdet är. Väl där inser jag att jag glömt ta en tablett Emend som jag ska ta en timme innan cytostatika mot illamåendet. Tror faktiskt att man blir lite snurrig av giftet faktiskt. Eller så är det bara så jobbigt att hjärnan stänger av och försöker fokusera på det som är viktigt(tydligen inte medicin).
Det gick bra även denna gång att få i sig alla tre... Vi satt och fika i solen när det sista påsen skulle in i blodet. Jag älskar att vara med dig Pernilla<3.
Efter detta så är jag rätt speedad av kortsonet. Åker och jobbar lite på kontoret och passar på att tacka JA till att gå på Liseberg och se Patty Smith. Detta skulle börja tidigt och jag känner att det blir bra med tanke på att jag är nyproppad med gift. Bara det att jag har svårt att vara i mitt eget skinn!
Så jag drack vin och va med till 02!? Kommer jag någonsin att bli annorlunda? Det var mindre roligt att vakna upp i torsdags morse och då vet jag inte vad som var värst. Bakis eller Giftlukten!!! Haterdenjävlalukten!! Jag har alltid varit känslig mot starka parfymer, hårsalonger, ammoniaksvettlukt etc. och kanske är det inte alla som känner som mig när dom får cytostatika. Grejen är den att det är ingen annan som känner den har lukten. Metallisk. Giftig.
Gick och lade mig tidigt och satte klockan på 07. Imorgon ska det äntligen ske. Jag ska på crossfit.