(Alla bröstcancerpatienter diskuteras före och efter behandling på en bröstkonferens med alla inblandade specialister. Behandlingen följer ett utarbetat vårdprogram. Vårdprogrammen bygger på aktuella forskningsresultat och inom vårdprogrammets ram kan patienten också erbjudas deltagande i en studie, som ett led i strävan till ökade förbättringar av behandlingsresultaten.
Om utredningen visat bröstcancer, är den vanligaste behandlingen kirurgi. Oftast innebär operationen att tumören med den närmast omgivande bröstvävnaden skärs bort men att bröstet sparas. Om tumörens storlek, läge eller antalet tumörer leder till att man måste ta bort hela bröstet, finns det ofta goda möjligheter till återskapande av bröstet med plastik-kirurgisk teknik, antingen vid samma eller ett senare tillfälle.
Vid de flesta bröstcanceroperationer tas också de närmaste lymfkörtlarna i armhålan ut samtidigt för att man skall analysera om bröstcancern spridit sig dit. Om inget i utredningen innan operationen tyder på att lymfkörtlarna i armhålan är inblandade i sjukdomen tar man i första hand bara bort de 1-3 första lymfkörtlar, som har förbindelse med bröstet, annars tar man upp till ett dussin.)
Det satt 8-10 personer i rummet och jag mitt emot dem. Tittade inte alla i ögonen för att jag kände mig som en "sak". Jag kom dessutom in med andan i halsen för jag hade skrivit 10.30 men det var 09.45 så dom hade ringt och undrade var jag var...jag skyller på cellgiftet (det är faktiskt en bieffekt att bli lite glömsk och förvirrad). Onkologen ber mig att ta av mig på överkroppen för att undersöka mig. Du kan själv räkna ut hur det är att sitta där och alla ska klämma och känna:(((
Under tiden så frågar jag jag lite försiktigt,-Hur många gånger är det kvar av cytostatika behandlingen? Jag såg, sa jag -Sist jag var hos sköterskan att det "bara" var 2ggr till men det borde vara 4? Kan det vara så att det är 2 kvar??
Hon svarade att jag har svarat så bra på behandlingen och och att tumören krympt ca 2,5 cm så ja.
Ja.
JAAAA!!!Herregud vad glad jag blev. Det gick inte att hålla ihop det. Det kändes som att bli räddad från en öde Ö. Skeppet såg mig.
Jag har inte riktigt fattat hur jävla tufft detta har varit därför jag är så bra på att bita ihop.
Bara 2 ggr till av att vakna på onsdag morgon(det är alltid på onsdagar) med ångest över att åka till Sahlgrenska. Först gå förbi det pipande ljudet som är utanför huvudentrén för att gå in till provtagningen och redan här brukar jag få ont i händerna...sedan stickas i fingret för blod och ibland i en ven. Sedan över till andra sidan och in på Jubileumskliniken och upp till avd 53 på 2.a våningen. Väl där så ska jag stickas igen och nu har i stort sett alla bra kärl slutat att fungera...I bland har jag 5 plåsterlappar när jag åker hem. Sen ska "rävgiftet" in. Detta är ju medicin på ett sätt MEN det tar kål på mig samtidigt. Det dödar...och hjälper mig. Inte konstigt att man känner sig helt knäpp.
Så talar ÖVERKIRURGEN, The Boss, chefen. Han är inte sympatisk för 5 öre. Inte det minsta lyhörd för mina önskemål men det är klart, han är ju experten här. Inte jag. Komplexfylld Gubbe tänker jag. Han säger att vi ska operera i slutet av November. Jag tänker att det ska inte bli av dig i alla fall.
Jag ska berätta allt han sa i ett annat inlägg för att nu börjar jag min research runt detta och har redan fått andra svar men låt mig bara informera att en sak han sa var att ett nytt bröst kan jag räkna med om 2 år...
Jag är inte gnällig! Det är fanimej det sista jag har varit men jag tycker att jag får vara det lite nu mot slutet. Helgen som varit har jag haft ont i huvudet och i kroppen. Så jag tror att det är så här det känns när det börjar släppa...
Det ska bli så skönt att bli som "vanligt" igen. Då är det inte direkt bröstlös man vill vara i 2 år. Ett halvår hade jag kunnat förstå...
Inte kortison svullen. Kunna sova på nätterna(det går inte så bra nu). Sagt detta många gånger men vill förtydliga det igen. Givetvis är fokus på att bli frisk. Jag vill inget annat Men jag är ju också kvinna och mina bröst är inte bara utseende utan jag. Så det är lite sorgligt ändå.
Något som jag har funderat lite på nu så här mot "slutet"(av cellgifter) är att nu måste allt komma tillbaka nytt! Det är lite som att "kläckas" igen...just nu befinner jag mig i puppstadiet kanske. I alla fall så känner jag mig som så. Lite fjunig som en nyfödd bebis ungefär..Snart kommer jag ut ur den puppan(bubblan).
Ny, Vis, Frisk, Stark, Nytt hår. Nya tutor. Wiiiii!!!
I morse var jag på min NÄSTSISTA cellgiftsbehandling. Det var med väldigt lätta steg jag sprang förbi pipljudet utanför huvudentrén som brukar öka ångesten. Behövde "bara" leta efter ett fungerande kärl 2 ggr! Nu är det bara 1 vecka kvar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar