Är det viktigt att blogga om cancer?

En egen gata ju:)

Det är som med allt annat jag tar mig an i livet...jag tröttnar. Det är ett rätt tråkigt ämne det här med Cancer. Det finns så mycket annat i mitt liv och samtidigt så är det allt. På samma gång.

Så fick jag det där samtalet igår.
-Jag har också fått det du har. Men jag vill inte berätta det får någon. Tack för att du skriver! Det hjälper mig så mycket.

Detta är första gången någon har ringt och berättat om att dom fått denna skitsjukdom som tyvärr kommer att dyka upp fler gånger i min närhet. Jag har plötsligt erfarenhet om detta som jag har känt mig nybörjare på.

I början var jag livrädd och ville INTE få cellgifter utan tyckte att dom kunde ta bort båda brösten direkt! Sen när det hade gått 3 veckor efter första cellgiftsbehandlingen var det en annan känsla. Den första var jag sååå rädd för. Sen gjorde jag det i nio veckor sammanlagt. Jag är så glad att jag hade en bra grund fysik för det bryter ner kroppen. Det som har hållit tröttheten borta är träning. Det är det enda som hjälper och det är alldeles för många som inte prioriterar detta i sina liv. Börja nu!!
Efter det så ändrade dom min cytostatika plan till 12 veckor. Varje vecka skulle jag dit. Onsdagar var ångestladdade. Först så skulle jag få i mig 16 betapred allstå mycket Kortison och två olika allergi tabletter. Man blir svullen av dessa och min kropp kändes inte som min längre...
Två dagar av sju var bra. Så fortsatte det till läkarna sa att jag "bara" behövde 10 ggr. Lycka!
Håret växer på huvudet och peruken har jag i stort sett lagt ner. Mina barn vill att jag har den tillgänglig så ibland om vi går ut och äter eller gör något offentligt så åker den på. Men nu tycker jag att jag ser fin ut med det lilla hår som har kommit. Det är inte så lång som jag tror att det är, enligt mina döttrar men det är på rätt väg.

Nu är jag klar med detta och i onsdags kände jag mig friiii!!! Ingen mer cellgift.

Då kommer nästa fas...operationen. Jag skriver om det i ett eget inlägg då jag känner att det som jag har fått kämpa för är viktig information som inte alla vet om. Vilka rättigheter man faktiskt har men som är svåra att genomföra. Framför allt om man är sjuk.

Så jag fortsätter lite till med skrivandet.

Men nu är det vår sista kväll i Paris(jag och Olivia samt Malin och Fanny). Här skulle jag vilja bo!
Tänk att jag aldrig varit här förut? En sak som jag tycker har hänt med mig sedan jag fick detta besked är faktiskt att göra mer saker som berikar mitt liv. Synd att vänta på att livet ska hända på någotvis.

Så vackert och otroligt på natten!

Lås på kärleksbron.