Lycklig tjej!

Det är oktober. Rosa bandets månad. Man ska köpa allt rosa så det kommer in pengar till bröstcancerforskning. Det är ju väldigt bra…men för mig började den här månaden med allt rosa som en påminnelse om hur jag haft det senaste 16 månaderna…

Jag gick in och tittade på min blogg i går och såg att det var över 600 som läst senaste veckan!! Sist jag skrev något var i slutet av februari. Kände att det kanske ändå var dags att berätta lite om hur det faktiskt ÄR efter allt.

Att få ett cancer besked är förjävligt! Det är fyllt av rädsla och sorg. Dessutom är det lite som att få spetälska också. Så kände i alla fall jag. Efter jag var klar ville jag inte vara hon som fått cancer mer utan bara bli Christine igen.

Så var INTE fallet. Först kom tröttheten, en trötthet som var som 100 gånger värre än jetlag. Jag mådde illa och var snurrig. Ville inte gå upp ur sängen och när jag väl gjorde det så hamnade jag på soffan. Alla som känner mig vet vad jag tycker om soffpotatisar...Ville inte gå ut och träffa folk och när jag gjorde det så möttes jag av allas kramar och glada ansikten för min skull. Bara det att det kunde jag inte ta emot just då. Ville inte prata om det hemska, ville helst bara att det skulle försvinna. Men det var nu jag var tvungen att faktiskt stå ansikte mot ansikte med DET. Jag hade varit så fokuserad och stark under alla veckor, månader av cellgifter, krig med sjukvården och strålbehandlingar att jag inte haft utrymme att bearbeta detta. Min hjärna slutade att fungera. När jag skulle prata med folk, vänner, arbetskamrater så kunde jag inte få fram intelligenta meningar eller hittade inte ord för det jag ville säga. Jag trodde på riktigt att cellgifterna hade dödat min hjärna och att det skulle vara så här! Jag var så ledsen. Tills jag till slut ringde en sköterska och berättade hur jag mådde.

Hon tog sig tid och förklarade att det är väldigt vanligt att må så här efter allt jag varit med om. Mental utmattning kallade hon det. Det ringde även en kurator som var orolig och jag blev sjukskriven. Konstigt nog så får man inte den här informationen…eller så fick jag det men kommer inte ihåg. Faktum är att om jag ska vara helt ärlig så känns det som att det senaste året har varit en lång jäkla minneslucka. Detta var en fredag. Under den helgen hände något. 

Jag fick energi och konstigt nog kände jag att min hjärna, mina tankar blev snabbare. Det var så fantastiskt att känna att jag började komma tillbaka. Det var ganska många saker som hände under detta ”uppvaknandet” som jag kanske väljer att skriva om i ett annat inlägg men ALLA som går igenom något jobbigt borde ta hjälp efter. Jag gick till kuratorn efter en månad ungefär men då hade jag redan förstått hur det hängde ihop och kände mig klar med det.

Fysiskt så är det en ganska omfattande operation, profylastisk masektomi och ett stort område som ska läka samt att det ärret som jag har i armhålan. Där gick man in och tog ut en klase lymfkörtlar och i samband med det var det nerver som klipptes av. Nervtrådar är inte elastiska utan tar tid att ”växa tillbaka”i sina banor. Känselbortfallet kan vara till min fördel med tanke på hur ont det gör att jobba med detta. Det har tagit mig 10 månader att få tillbaka rörligheten med hjälp av daglig träning(stretch övningar och andning)och min osteopat och vän Peter Nemilä som ingen borde kunna vara utan. Träning är en så stor och viktig del av mitt liv både fysiskt och mentalt så lite frustrerande har det varit att inte kunna göra sådant som var självklart innan detta. Men med hans hjälp har jag fått hopp om att jag kommer att kunna bli hel.

Just nu sitter jag på planet hem från Stockholm. Har varit och träffat min kirurg Amelia(som utförde den första operationen i november) samt plastik kirurgen. Dom kommer att operera mig tillsammans den 12 november och jag kommer då få ta bort expander protesen samt mitt friska bröst och få två permanenta silikonbröst. 

Så jävla glad!!! 

Så trött på att inte känna mig fin naken. Kanske låter ytligt i det stora hela men sån är jag.

Det kanske blir fler operationer om inte allt går vägen med tanke på att jag är strålbehandlad men den dagen den sorgen. 

Just nu känns det som att jag snart är klar!