I måndags tog det lite tid för att jag måste ligga helt stilla och rätt varje gång. Jag har fullt med små klisterlappar på kroppen som ska hjälpa dem att lägga mig rätt i laserstrålarna och dom ska sitta kvar till det är över. Det var både läkare och fysiker där och mätte och hade sig. Det jag ska göra är att andas i bröstkorgen LIKADANT varje gång jag strålas. Detta är för att skydda hjärtat. Jag strålas på vänster sida och där sitter det ju(hjärtat).
Igår skulle jag vara där 08.20. Vaknade 08.33...!!!! Fick väcka stackars Vera med ett -VI HAR FÖRSOVIT OSS!!! Hon var blixtsnabb och jag var på Sahlgrenska 09.03. Dom tog emot mig. Men jag fick vääääänta. Tänker att om jag nu ska träffa dem varje dag så kanske tidsoptimisten i mig var tvungen att få en knäpp på näsan i början.
I morse var jag där 08.30 och blev klar på 15 min. Jag är duktig på att andas säger dom:)
Jag vet att min underbara vän Monika Björn har en yogaklass 09.00 så jag slänger mig i bilen och åker dit och hinner precis. Det var härligt och tufft. Yoga utmanar en på så många plan. Det är inte som att springa eller lyfta(fast nästan:). Utan det kräver balans i huvudet och kroppen, från höger till vänster, uppifrån och ner...you get the point. Efter mina operationer är jag just nu lite skev i min kropp och detta är min medicin.
Efter tog vi en fika och jag fick först beröm<3 Hon menade på att det inte kanske är så många som ens skulle kämpa för att hinna till träning efter strålbehandling. Eller egentligen så är det nog många som är "friska" som inte ens skulle föredra det efter något jobbigt utan i stället välja en fika eller soffan. Vidare så kom vi in på om jag känner mig annorlunda nu...så här lite mer mot slutet.
Jag sa-Ja, jag känner mig på något vis mycket gladare!
När man har blivit "strippad" in till skinnet som jag har blivit. Med allt ifrån tappat allt mitt hår.
Rädslan att inte finnas där för mina barn.
Blivit av med ett bröst.
Kampen med sjukhusen som fortsätter.
Alla möten med människor som ser på en med andra ögon.
... så kan man välja att bli ett offer och tycka synd om sig själv eller helt enkelt börja se vem man verkligen är utan allt det där som är självklart.
Vi pratar vidare och det som kommer till mig är att jag har helt enkelt kommit närmare mig själv. Min självkänsla är så mycket starkare. Förut trodde jag att jag hade det men det var nog så att det snarare handlade om ett bra självförtroende...inte självkänsla.
Tack för i dag Monika.
Namaste:)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar