Handbok i hur man bemöter mig som fått cancer.

Jag har som sagt fått CANCER...det är inte något besked som på något vis är lätt. Det var inte många veckor sedan jag var precis som vanligt och definitivt INTE tänkte på cancer. Hela tiden.
Rädslan att få det samt att vara den som har det i samma mening är knepig att förklara, men det är jag lite grann. Jag har inte kommit så långt ännu och kan inte så mycket men jag känner...så mycket mer än vanligt. Ledsen, glad, hysterisk a jag vet inte men VÄLDIGT nära alla mina känslor.

Det innebär även dina.

Jag förstår att det är svårt att veta hur, vad man ska säga. Det finns inget svar på det. Alla är vi olika.
Tänk om det kunde vara ok att vara olika? Det är så jag känner just nu. I fredags så kände jag att jag läääängtade efter Cecilia som jag knappt känner men hon är den enda som jag jag känner tillhörighet med. Hur är detta möjligt att jag plötsligt vill vara med någon som knappt känner MIG? Hon är helt grym och haft cancer då givetvis men är frisk idag.
Innan jag staplar upp handboken så vill jag göra en liknelse...som jag hoppas kommer ut rätt nu...
För ett par dagar sedan lyssnade jag på Timbuktu på sommar i P1, han pratade om sin uppväxt som mulatt(får man ens säga det?) Hälften vit, hälften svart. Att inte veta vart man tillhör. Hans resa kändes så verklig för mig därför att jag faktiskt förstår. Förstår först nu hur det är att inte tillhöra...Tillhör jag cancermänniskor eller dom friska? Jag känner mig frisk men blir bemött som sjuk. Är sjuk men känner mig frisk...(hur gör man skelöga i text?.

Hur vill jag då bli bemött? Jo, först och främst så vill jag att du ska vara ärlig. Säg gärna att du inte vet vad du ska säga om det känns svårt, men OM du vet så måste du säga det! Det är så svårt att möta någon som jag vet, vet. Allt blir tillgjort och jag blir bara ledsen. En blinkning eller tummen upp funkar med.

Humor! Prata gärna om min peruk och säg något om att du vet att jag har den på. Jag kallar den Törnrosa. Ska hitta fler nu som oxå ska få fina prinsessnamn.

Om du är nära vän med mig så förväntar jag mig ingenting. Det räcker med ett hjärta på ett sms då och då. Det som gör mig ledsen är ursäkter att du inte hinner med etc. Valet att vara engagerad i min cancerresa är ditt. Jag är lycklig att jag har så många fantastiska vänner, Blir rörd till tårar för allt stöd.

Ett exempel på ett möte som gjorde min kväll i lördags var en tjej som jag inte känner med vet om. Hon satt på ett bord bredvid på restaurangen, reste sig och gick fram till mig och sa tyst att hon läser min blogg och hon var glad att jag delade med mig! Inget mer. Så lätt. Så kort. :))) Modigt!

Du får gärna ringa!!! Du stör inte. Om jag känner att jag inte orkar prata just då så svarar jag bara inte helt enkelt. Sen ringer jag upp när det finns tid. Ibland blir det många timmar i telefonen och då blir mina barn trötta på mig.

Vidare så är det bara så att det måste pratas om först. Det går inte att hoppa över det men när det
är klart så vill jag gärna höra om dig och bara vara som vanligt.

Sen kan man samla riktigt många pluspoäng och fråga om jag vill träna!!!

Här kör vi handstående drillar varvat med marklyft.

Straddlepress, tuck, örnenben, split spagat i handstående, ja Monika Björn du är underbar!