Min underbara väninna Marie hämtade mig på jobbet och följde med till Sahlgrenska. Jag är superglad att just hon är med. Dels så är hon bara ett skönt sällskap som jag kan skratta och vara mig själv med är så är hon så bra på att ställa frågor. Sen är hon noggrann...supernoggrann. Hon missar inte en liten detalj. Själv så tycker jag att jag är rätt cool men nu i efterhand(för det har gått 3 veckor sedan) så inser jag att det är så omtumlande att jag knappt kommer ihåg den här dagen. Allt är så ovisst och jag vill inte tappa mitt fokus men är nog inte så närvarande.
Idag ska jag få min"plan"och jag vill komma igång. Bara det att på fredag är det midsommar och om jag bara kunde få dem att inse att det hade varit bra om jag kunde får börja nästa vecka:) hade ju passat bra med mina semesterplaner också!
Först skulle jag göra en biopsi. Det har jag gjort nu ett par gånger och tänkte att det skulle kännas som första gången i och med att man inte har så mycket känsel i brösten(lymfan va INTE kul).
Sköterskan Gunilla är jättegullig, varm och omhändertagande. Vilket jobb hon har. Att vara runt alla oss oroliga och göra detta till en bättre upplevelse. Hon förklarar vad som ska hända och förbereder för läkaren. Först får jag lokalbedövning och sen visar läkaren hur "nålen" ser ut som ska ta en bit av tumören. Allvarligt talat så är den lika tjock och lång som en chopstick!!! Jag tänker inte beskriva känslan här men när hon var klar hade hon 3 st spagetti liknande bitar från mig....:((
Klar där så vandrar vi över till JK och träffar Cecilia Onkolog. Hon är är en person som jag får förtroende för direkt. Vi pratar igenom cytostatika behandlingen som jag ska få. Det är 6 st var 3:e vecka och dom första 3 är likadana och dom andra ska hjälpa till att attackera från lite olika håll. Typ.
Det är nu hon säjer att vi ska börja imorgon. IMORGON!!!...men...Marie säger ,-Det är lika bra! Så är du igång:)
Sant...jag är redo. Redo att göra detta och snabbt komma över till andra sidan.
Marie säger att hon kommer att hämta mig och vara med mig imorgon. Det var fler som ville detta men just i den här stunden känner jag att det måste vara Marie. Tänker att det kanske inte går utan henne.
Jag har massor med information nu och detta vill jag gå igenom med min familj...helst innan jag glömmer av allt. Telefonen går varm igen.
Det är så många frågor i mitt huvud nu. Hur sjuk blir man av cellgifter??! Kommer jag vara borta i 14 dagar för att precis kunna klara av att ta mig till nästa behandling? När tappar man håret? Tappar verkligen ALLA håret?
Jag har fått ett tips att läsa en blogg som heter mynewkickasslife. Hon som skriver heter Cecilia och hon är min nya idol. Superhärlig tjej som har många projekt. Bl.a ett viktigt lopp som jag ska skriva om i veckan.
Det tar lite tid att hinna med en månad tillbaka...;)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar